Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Irene minns namnen på alla sina klasskompisar

Irene Karlsson, 71 år, tar fram ett skolfoto från Bäckegruvans folkskola år 1956. Hon kommer fortfarande ihåg alla namnen på klasskamraterna.

Annons
År 1956 Bäckegruvans folkskola. Nedre raden från vänster ser vi Kertu Kankanpää, Anna-Marie Andersson, Margareta Skog, Alice Andersson, Anita Granéll, Mona Gustavsson, Ulla Wennerholm, Irene Karlsson, Maj Sjöberg, Lärare Birgitta Medén. Mellanraden från vänster ser vi Inger Bäcks, Birgitta Reinfeldt, Börje Karlsson, Sven Erik Andersson, Karl-Gunnar Jansson,Börje Enström,Nils-Lennart Eriksson, Kurt-Håkan Lindberg, Berit Andersson, Tua Isaksson. Övre raden från vänster ser vi Per-Olov Berg, Ralf Österholm, Tord Andersson, Lars-Gunnar Jansson, Kurt Johansson, Göran Karlsson, Lars-Göran Bergman, Göran Viklund och Sven Karlsson.$RETURN$$RETURN$

Irene tror att fotot är taget i fjärde eller femte klass och hon berättar att lärarinnan hette Birgitta Medin.

Hon minns att det kom någon som tog fotot, men inte vem personen var.

– När man var liten tänkte man inte på sånt, säger hon med ett leende.

Hon pekar på pojkarna och flickorna på fotot. Någon bor kvar medan andra har flyttat.

– Den här pojken, Lars-Gunnar, han blev läkare.

Irene fortsätter berätta om klasskompisarna och vad som hänt med dem nu. Några har gift sig och skaffat barn, och i vissa fall kan Irene namnen både på barn och makarna. Hon tar fram ett annat fotografi och pekar på huset.

– Där uppe bodde Reineldts, säger hon och småler lite.

Hon berättar att statsminister Fredrik Reinfeldts farfar var magister på skolan.

Vilket favoritämne Irene hade är hon inte helt säker på.

– Det var ju inte som nu, säger Irene och förklarar att när de skulle börja lära ut engelska i skolan var det lärarna som fick lära sig först.

– Vi hade Reinfeldt i engelska. Det var väl 45-minuterslektioner.

Irene bor i dag i Skinnskatteberg och ibland träffar hon på sina gamla klasskompisar.

– Vi har aldrig haft en träff, men det borde vi ha.

Jag frågar Irene om hon längtar tillbaka till tiden då bilden togs.

– Jag saknar den väl inte. Hade det varit på ett annat sätt så kanske.

Irene berättar om uppväxten och att det var svårt om man inte hade det väl ställt.

– Det var hårt. Gruvorter är lite speciella. Det var tungt på något vis, hur människorna var.

Irenes familj bodde utanför stan och de hade inte så mycket pengar. Några nya kläder var det inte tal om.

– Man vart lite utanför.

Men på skolfotot ser hon precis lika välklädd ut som sina klasskompisar.

– Ja det var ju sånt man hade då, knästrumpor och gymnastikskor, säger hon och ler lite lätt.

Irene minns hur det var med skolmaten, och att de började få mat i skolan sista året.

– Den kördes från Skinnskatteberg. Jag tyckte det var bra. Det var bra för många.

Trots att Irene inte saknar själva skolgången så tycker hon ändå att det är synd att byggnaden inte har bevarats.

– Det är ett skrotupplag nu. Det ser förfärligt ut. Det är synd på den fina skolan.

Minns. Irene Karlsson tittar genom sina gamla skolfoton.

Mer läsning

Annons