Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag bestämde mig för att gå dit hjärtat leder”

Björn Lindmark – fönsterputsare, musiker, författare, livsnjutare. En man med mycket kärlek inom sig, som han gärna delar med sig av. I november var han nära döden – igen.

Annons
påhejad. Det går inte långt mellan hälsningarna på vänner och bekanta när Björn Lindmark, 60, är nere på stan i Sala där han nu bor. Närmare 13 000 gånger på tre veckor lästes hans blogg Döden närmar sig men jag vill berätta en sak innan den tar mej. ”Det är skruvat, och jag förstår nu hur mycket jag har betytt för många”, säger Björn ödmjukt. Han är tacksam över allt stöd han fått sedan cancern blossade upp igen.

Han är på plats långt före avtalad tid. På bordet inne på Café Silver står en laptop där bilder ur hans liv står redo att förevisas, ”om vi inte skulle ha något att prata om”, säger han. Det händer förstås inte, men bilderna kikar vi på ändå.

Björn tycker inte om ordet ”ödet”. Kalla det för något annat ber han. Regisserat? Förutbestämt? Att allt som sker har ett syfte är han dock övertygad om. Som sjukdomen han nu försöker komma överens med.

– Man pratar om cancer som en fiende som ska förgöras. Jag tänker att de här cellerna är också en del av mig. De behöver bara vägledning.

Det var för tio år sedan han först fick sin diagnos. Prostatacancer, ett år kvar att leva. Enligt läkaren var hans värden för dåliga för en operation. Björn, som av en händelse läst mycket om kroppens anatomi det senaste året, ville annat.

– Jag åkte till Polen och behandlades med alternativa metoder, som uppvärmning av prostatan och syresättning av kroppen. Tre veckor senare kom jag tillbaka med mycket bättre värden. Jag fick en ny läkare och opererades, berättar han leende.

Om en katt har nio liv har den här Björnen något liknande, och betat av ett antal av dem också.

– Jag har sett döden och vet att det inte är farligt att dö.

Cancern är ett exempel, självmordsförsöket när han var 15 år ett annat.

– För att våga leva livet fullt ut är det bra om man har satt sitt fotavtryck i döden, säger han och blir allvarlig för en stund.

På hans laptop visas ett skolfoto från 1960-talet, Björn sittande på gräset längst fram, leende.

– Jag mobbades för mina utstående öron. Men det var ingen stor grej egentligen, säger han, rycker på axlarna och låter mig bläddra vidare.

Att växa upp som oönskad var däremot inte lika enkelt.

– Mamma grät när hon väntade mig, jag var resultatet av en sprucken kondom, säger han.

Leendet återvänder snabbt när bilden av barndomsvännen Örjan Rundström dyker upp.

– Haha, jag minns hur vi träffades, säger han och berättar yvigt om vådafärden mitt i natten nerför Dalavägen hemma i Fagersta med polisen efter sig.

Efter Byxkröken kastade han sig av cykeln och dök bakom en sten. Där satt Örjan.

De har följts åt sedan dess, med musikintresset som den främsta gemensamma nämnaren. Flera band har de spelat i tillsammans, bland annat Himmel Pannkaka.

En svartvit bild på skärmen.Ett bluesgig i Fagersta för bara några veckor sedan. Björn i full feeling med gitarr i famnen och en bandana om det kala huvudet.

– Jag trodde inte att jag skulle orka, men jag satt ner och spelade, säger han och berättar om endorfinerna som flödade den kvällen.

Dagen efter sov han sig igenom.

– Det värsta är att jag blir så trött! Jag önskar att jag hade mer ork, säger Björn och slår ut med händerna.

Cellgifter får han var tredje vecka, morfin dagligen för att hålla smärtan borta. Cancern sitter i skelettet, och det gör ont.

– Nu är det vecka två, den vecka jag mår som sämst.

Vad säger karln?! Han som verkar så pigg och glad.

– Det sitter här, säger han och knackar sig lätt på sidan av pannan. När jag vaknar på morgonen bestämmer jag mig för att det ska bli en bra dag. Att jag ska vara glad.

Efter tio år med alternativa metoder, som raw food och mixade näringsrika måltider, fick Björn lov att låta modern läkekonst ta över.

I november blev hans värden åter skyhöga, och han lades in på isolering med utslaget immunförsvar och hög feber. Han var riktigt dålig.

– När jag började min behandling frågade jag min läkare vad det var som gjorde att man ser så sjuk ut. Förutom känsliga slemhinnor och förlusten av hår blir man illamående och tappar aptiten. Så när jag verkligen inte vill ha mat skyfflar jag i mig ändå. För jag vet att jag behöver det.

När sjukdomen bröt ut började Björn blogga, under rubriken ”Döden närmar sig men jag vill berätta en sak innan den tar mej”.

– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är först nu jag har tiden, säger han.

I bloggen samlar han tankar och berättelser från livet, och möten han varit med om. När livet har känts för trångt har Björn gett sig ut på ”roundabouts”, spontana resor som lett honom till människor han aldrig skulle ha träffat annars.

Som den druckne hotellägaren, vars sorg han kunde lindra bara genom att lyssna på hans historia.

Ett tag ville Björn bli präst.

– Men jag märkte att jag kunde göra samma nytta genom mitt jobb som fönsterputsare, säger han med ett stort leende.

Med åren har han förlåtit sin hårda pappa. Han har börjat hitta sig själv och därmed funnit ett lugn och en innerlig lust att leva.

– Vi lärde oss på Risbroskolan att ha en plan för våra liv, att välja rätt gymnasielinje. Då bestämde jag mig för att alltid gå dit hjärtat leder mig.

För tillfället är Björn sjukskriven från jobbet som fönsterputsare. Dottern Sandra är stand in under tiden Björn pratar allvar med sina bångstyriga celler.

– Jag ser fram emot att få komma tillbaka till jobbet igen, säger han med känsla.

Putsar. Björn Lindmark som Salaborna är vana att se honom.
Autodidakt. Musiken är viktig i Björn Lindmarks liv. Han är helt självlärd, och spelar hellre än lyssnar. Här på en spelning på Sätra Brunn i juli 2008.
Björn Lindmark, Sala – fönsterputsare, musiker och livsnjutare.

Mer läsning

Annons