Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag fick två fina lockar att ta med mig hem”

När sommaren var som skönast fick 58-åriga Margareta Nordlund diagnosen leukemi, blodcancer. ”Jag trodde att läkarna pratade om någon annan”, säger hon.

Annons
tacksam. På senare år har Margareta Nordlund ofta sagt ”om jag dör nu har jag levt ett fantastiskt liv, och fått uppleva så mycket”. Senast var bara två veckor innan hon fick diagnosen leukemi. Sin kala hjässa har hon aldrig skämts över. ”Det känns som att det finns viktigare saker än utseende”.

I hallen hänger peruken. Margareta tar upp den och drar lite förstrött fingrarna genom det blonda håret.

– Jag har bara använt den en gång, på en konsert. Jag känner att det är inte jag.

Ytterligare ett rum in i huset står den bruna flygeln, med noter, fiolen, flöjterna och minisynten alldeles i närheten.

– Jag spelar inte så mycket nu, det krävs en hel del kraft, säger hon och slår vant några mäktiga ackord.

Att bli kantor kändes som ett självklart val, och många av hennes kamrater som hade samma musiklärare har gått samma väg.

Margareta växte upp i Vissbäck, Möklinta, på en bondgård där även farföräldrarna fick plats.

Om musikaliteten kom från mamma Birgittas sida var det farfar Gunnar som väckte Margaretas intresse för kyrkan. Som 16-åring utbildade hon sig till kantor, sedan till lärare och slog ihop de två yrkena då de ringde från By och erbjöd henne en skolkantorsstjänst.

1977 flyttade hon över länsgränsen med sin blivande man Tomas, och inom några år hade familjen utökats med två döttrar, Anna och Ida.

Med glöd och energi berättar Margareta om sina flickor och det nyss anlända barnbarnet, sitt jobb som hon älskar – körerna, människorna, musiken.

– Det är en sådan social gemenskap för både äldre och yngre.

Många är de tidningsurklipp hon sparat och nu nostalgiskt bläddrar igenom vid rumsbordet.

Om det inte vore för avsaknaden av hår är det lätt att glömma att hon är sjuk.

– Jag kommer att få cyto-statika intravenöst igen nästa vecka, då blir det en jobbig period, säger hon och slår sig åter ner i den vackra röda sammetsfåtöljen.

Den 14-åriga katten kommer in och glider förbi mattes ben.

– Maja är den enda som är glad att jag blivit sjuk, säger Margareta leende och klappar henne med varsam hand.

Allt började när Margareta tyckte att det kändes trångt i magen när hon satt i bilen. När hon också började svettas kraftigt anade hon att något var fel.

– Det var som att öppna en kran, jag var sjöblöt.

En söndag, dagen efter yngsta dotterns 30-årsfest, tog hon sig i kragen och åkte akut till Falu lasarett. Det visade sig att hon skulle bli kvar där i drygt två veckor.

Röntgen visade en mjälte som var 19 centimeter mot normalt knytnävsstor.

– När jag fick diagnosen leukemi blev jag inte rädd, däremot chockad. När läkarna sa att jag kommit i grevens tid kändes det som att de pratade om någon annan, säger Margareta, lutar sig tillbaka och sätter händerna bakom sitt kala huvud.

Att hon skulle tappa håret var hon förberedd på. Men att det skulle göra så fysiskt ont hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Efter den första behandlingen började hon få stora tussar i händerna, så hon åkte till en drop in-frisör och rakade bort det.

– Han frågade mig hur många barn jag har. Så sparade han två fina lockar och gav mig att ta med hem.

Håret var Margaretas stolthet. Inte ett grått strå trots åldern, så det var tungt att förlora det.

– Men jag tänkte ”äh, nu ska jag inte bli sentimental. Det växer ut igen, och vissa rakar sig ju självmant”.

Genom hela sjukdomstiden är det Margaretas positiva syn som hållit henne uppe.

– Jag tror att det spelar roll hur man är. Jag har en tro, ett stort hopp och en trygghet, säger hon och lägger handen över bröstet.

Rädd för att dö är hon inte, utan känner ett lugn och en förtröstan att hon tillhör de 80 procent som beräknas tillfriskna.

– Jag vill inte dö från mina nära och kära. Jag har en stor tro på sjukvården också.

Fortfarande strömmar det in blommor och kort från omgivningen, ett stöd som både värmer och stärker.

Att vara hemma har varit en omställning för någon som inte kan stava till långsamt.

– Ska jag kunna ge något till någon annan måste jag tänka på mig själv nu. Till mina vänner säger jag att jag svarar i telefonen om jag orkar.

Att hålla sig fräsch, klä sig och ha smycken känns viktigt, även om hon bara ska ut och gå längs grusvägen.

Hur ser det ut om ett år?

Margareta tänker efter en kort stund och ler sedan stort.

– Jo, men då tror jag att jag är frisk. Då laddar jag inför kyrkans adventsmusik i Norberg.

Hoppfull.  Lugnet och den vackra omgivningen runt hemmet i By kyrkby  hjälper Margareta Nordlund i kampen mot sjukdomen. ”Ett cancerbesked är ju bland det värsta man kan få. Men jag känner ändå att kanske inte Gud lägger på mig mer än jag orkar”, säger hon.
I aktion. Margareta Nordlund 1995 med en av alla de körer hon haft hand om genom åren. Sedan 2008 är hon anställd vid Norberg-Karbennings församling.
Margareta Nordlund, By Kyrkby, uppvuxen i Möklinta, kantor i Norberg, fick leukemi sommaren 2013.

Mer läsning

Annons