Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jämtlandsjäntan Ugglan flaxar in på sitt åttionde år

Halldis Malm gillar fart och är inte den som bromsar sig ur en uppförsbacke. Det gäller både i livet och när hon far fram på sin älskade cykel.

Annons

Norberg. Hon heter Halldis Malm men är mer känd i byn som Ugglan. Smeknamnet har följt med sedan hennes son var tonåring och kläckte ur sig att sin mor var en gammal mossig uggla. Med tiden blev det Ugglemor.

– Jag trivs med det. Ugglor är kloka och hjälpsamma.

Hon är äldre än vad hon någonsin varit men yngre än vad hon någonsin kommer att bli. I dag 25/9 fyller Ugglan 80 år.

Halldis Malm, född Lundberg, växte upp tillsammans med far och mor och tre systrar i Jorm.

Livet i den lilla byn i nordvästra Jämtland präglades av skolgång och att hjälpa mor Tora med diverse gårdsbestyr.

Färdsättet till och från skolan var till fots, oavsett väder och vind. Halldis minns hur hon och systrarna pulsade sig fram i mörkret genom snötäcket ”som gick så långt upp till dit man var kluven”. Och både innan och efter skoltid var det slit på gården.

– Vi växte upp i ett så kallat Per-Albin-torp och det betyder att vi var nybyggare. Man fick kämpa för varenda liten sak som skulle uträttas och pengar fanns inte.

Som 16-åring började hon arbeta på ett mejeri nere i byn och fick sedan erbjudande om att börja på en mejeriskola, drygt trettio mil hemifrån, i Dvärsätt.

Med sina nya kunskaper och färdigheter i att kärna mjölk och göra ost fick Halldis arbete på mejeriet i Gäddede.

Under 1950- och 60-talet byggdes älvarna ut i en rasande fart för att klara försörjningen av det nya välfärdssamhället som växte fram och det var vattenrallarna som gjorde jobbet. Och Halldis hade precis fått arbete som telefonista.

– I byarna uppe i Jämtland fanns det mest tjejer och inte så många karlar så när vattenrallarna kom blev det åtgång på flickorna, säger Halldis.

Vattenrallarna kom i omgångar och Halldis minns att hon kände sig som ensam flicka kvar. Men så kom de sista karlarna för att slutföra kraftverksbygget och Sven-Olof Malm från Sala var en av dem.

– Och äntligen blev det min tur att få någon, men så fick jag den bästa också, fnissar Halldis och tittar på maken Sven-Olof som sitter intill henne i soffan. De har nu kilat stadigt sedan 1956.

Hur bar du dig åt för att få honom på kroken? – Ja, jag var inte lika framfusig som jag är i dag och funderade länge hur jag skulle bete mig för att han skulle se mig. Så jag tog mina sista pengar och handlade en rödblank klänning. Jag tänkte att ser han mig inte nu har jag ingen chans.

Men Sven-Olof var blyg och i stället för att bjuda upp Halldis bjöd han upp hennes väninna.

– Jag var väl helt enkelt för fin den kvällen, att han inte vågade bjuda upp mig.

På måndagen efter dansen tog Halldis den röda klänning och gick till butiken och sa ”Jag vill lämna tillbaka den här för att den motsvarade inte mina förväntningar”.

Fast kort därefter gick det snabbt och Halldis hade Sven-Olof på kroken.

Vad var det som fick dig på fall?– Jag var hem till Halldis i bland och hon bjöd på goda mackor och kaffe. Då tänkte jag att hon skulle vara en bra mamma och hon var mycket omtänksam, säger Sven-Olof.

När bygget i norr var färdigt åkte han tillbaka till sina hemtrakter, och för att de skulle kunna fortsätta livet tillsammans packade Halldis kort där på väskan och lämnade ”urskogen” för ett liv i Sala.

I en liten enrummare där toaletten var ett dass på gården bodde kärleksparet och 1957 kom första barnet, dottern Karin. Där bodde de i drygt två år och flyttade i samband med att de väntade barn nummer två, sonen Tobbe som föddes 1960, till en modern tvårummare.

Telefonstationerna skulle nu atomatiserar och Halldis hade inget jobb att gå tillbaka till. Hennes lillasyster Inger med familj bodde i Fagersta och för att minska avståndet dem emellan flyttade familjen Malm till Norberg.

I år har de varit norbergare i 50 år och har nära till sina släktingar, familj och vänner.

När barnen karin och Tobbe började skolan fick Halldis arbeta en sväng inom hemtjänsten och sedan på Posten.

De 25 åren innan pension arbetade hon på diverse platser inom vården.

Livet som pensionär fyller Halldis med aktiviteter. Hon cyklar en mil varje dag, surfar på internet, skriver och umgås med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

– Det ska vara fart och fläkt. Får jag ett uppdrag så blir jag lycklig. Jag vill kunna hjälpa till och det har jag tyckt om hela livet, säger hon.

Ditt smeknamn Ugglan, vad kommer det ifrån?– Det var min son som tyckte att jag var gammal och mossig som en uggla. Med tiden blev det Ugglemor och sedan Ugglan. Jag trivs med det namnet och det kan betyda så mycket. En uggla för mig är en gammal klok varelse som kan dela med sig av liverfarenheter. Jag är stolt att de kallar mig för Ugglan. När jag får uppdrag att hjälpa till med någonting så blir jag så glad. Att få känna mig behövd, det är det bästa jag vet, säger Halldis och ler stort.

Läs hela reportaget om Halldis "Ugglan" Malm i måndagens papperstidning (24/9).

Mer läsning

Annons