Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johan Andersson ser inga hinder – bara möjligheter

En dykolycka gjorde sporttokige Johan Andersson förlamad och läkaren talade om
ett nytt liv i rullstol. Två månader senare lämnade han sjukhuset med kryckor.

Annons

Fagersta. Sport, sport och åter sport. Johan Andersson har ägnat hela sitt liv åt diverse sportaktiviteter. 2001 var han med om en dykolycka som drastiskt ändrade spelreglerna, men Johan valde att se möjligheter i stället för hinder.

– Jag vill få ut så mycket som möjligt av livet och för att göra det måste man se förbi hinder och hitta andra sätt, säger Johan Andersson.

För knappt ett halvår sedan köpte han kaféet i Fagerstahallen och trivs bra. Där har han närheten till sporten och ungdomarna. Två av de saker han mår bra av i livet.

– Det är kul att träffa dem, fast på onsdagar är det bra körigt, säger Johan och syftar på att det då ofta är fisk i skolmatsalen och att ungdomarna då vallfärdar till kaféet för stripstallrik.

Johan är nästan ständigt glad och är inte snål med att bjuda på ett leende. Inte ens när han vaknade upp i en respirator på intensiven och fick höra orden ”Med 90 procents säkerhet kommer du aldrig mer att kunna gå”, skrämde det honom eller fick honom att tappa livsglädjen.

Den 28 juni, sommarlovet efter första ring, arbetade Johan på Uponor i Virsbo. Efter jobbet mötte han upp sina kompisar och de åkte till den kommunala badplatsen.

De började jaga varandra och Johan sprang ut på bryggan och dök, som så många gånger förr. Men han missbedömde djupet och dök rätt ner i botten. Trycket mot huvudet blev så kraftigt att Johan fick frakturer på två kotor i ryggen.

Han hörde sina vänner på bryggan som ropade ”Kom upp nu då Johan. Ge dig för fan”.

Men Johan kunde inte röra sig. Han minns hur han såg ner mot sandbotten där han låg på ytan och flöt. Han trodde hans stund var kommen.

– Man har ju alltid lekt så där att man ligger och flyter på vattnet för att skoja. Som tur var förstod de att det var allvar den här gången och drog upp mig på bryggan.

Johan kände ingen smärta på grund av förlamningen och bad vännerna att ringa efter ambulans.

På akuten i Västerås skickades han direkt till Uppsala.

En vecka senare vaknade Johan upp med ett rör nerkört i halsen och kort därefter påbörjades rehabiliteringen.

– Jag var förberedd på ett liv i rullstol och såg inte det som någonting dåligt. Utan vad ska man göra? Gjort är gjort och jag såg positivt på det, säger Johan.

Den elfte september 2001 skrevs Johan ut och hade kryckor som enda hjälpmedel.

– Jag har allt att tacka mina föräldrar och vänner för. De var vid min sida hela tiden, jag var knappt själv i två dagar under hela vistelsen.

En månad efter utskrivningen åkte Johan på ett läger till Bosön för nyskadade, som pågick en vecka. När Johans föräldrar kom för att hämta honom kunde han gå utan kryckor.

Hans positiva inställning och jävlar anamma resulterade i att han själv började som lärare på lägret. Där kom Johan i kontakt med rullstolstennisen som blev början på hans karriär där bland annat ett OS-silver och fem SM-guld kan bockas av.

– Jag bestämde mig 2004 (efter studenten) för att ta mig till OS i Peking.

Och dit kom han tack vare hårt slit och mycket vilja.

– Men det är ju samma där. Hade jag inte haft en stöttande familj och vänner så kanske det inte hade gått lika bra. De fanns där jämt.

Tennisen hade han i sig från innan olyckan då familjen alltid bott granne med tennisplanen i Virsbo och Johan tillbringade mycket tid där med sin far. Fast att stå på två ben till att sitta i en rullstol och spela var andra bollar.

– Det var ovant och skitsvårt till en början. Men just att utvecklas och se utvecklingen är det som driver mig till att testa nya saker.

När OS var över hade Johan nått sitt mål och tennisen började att avta. Två år senare la han av helt.

Nu arbetar han som kaféägare på FH Sport Café sedan i mars.

– Jag ser inga hinder att kanske öppna en större restaurang någon gång. Jag tar en dag i taget. Och det är någonting jag kanske inte skulle ha gjort innan olyckan. Nu tar jag vara på varje stund och uppskattar livet, säger Johan och tar sig en slurk kaffe.

Läs hela reportaget om Johan Andersson i måndagens papperstidning (1/10).

Mer läsning

Annons