Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristina har vandrat i förfäders spår

Kristina Forsgren har ett stort intresse av hur människor levde förr. Föreningen Dalkarlsvägen anordnar varje vår en storvandring i förfädernas spår. Den har Kristina genomfört.

Annons
Framme. ”Visst var det en härlig känsla att vara vid målet i Gamla stan”, säger Kristina. Hennes flagga är från Lima socken.

Dalkarlsvägen är ett system av stigar och småvägar från övre Dalarna till Stockholm. Här gjordes säsongsvis arbetsvandringar, som fram till 1900-talets början var en viktig del av Dalfolkets försörjning. Kvinnorna tog jobb som trädgårdskullor eller roddarkullor, männen arbetade som sågare eller timmermän. Än i dag finns spår efter dalfolkets vandringar.

Kristina skickade in sin anmälan om deltagande i vandringen som skulle ta tio dagar. Tre mil om dagen och 36 mil till målet i Stockholm.

– Klart att jag funderade om jag skulle orka, säger hon. Men jag hade läst om min gammelmormor Kristina, som gick med fjällkor från Lima till Hedemora. Hon orkade.

Ett femtiotal personer kom till starten i Mora. Var och en fick en nummerbricka att fästa på sin ryggsäck. Det var en kontrollåtgärd för att ingen skulle försvinna under färden.

– Behövde man gå in i skogen och kissa, så måste ryggsäcken med brickan ställas vid vägkanten, berättar Kristina.

Under de första etapperna låg det snö på åkrar och gärden och många frågade sig vad de gett sig in på. Humöret var inte på topp.

– Vi traskade på steniga stigar och jag fick ont i vristen, minns Kristina. Jag blev orolig ifall jag blev tvungen att bryta, men efter vila och ett stödbandage kändes det bättre.

Med på vandringen fanns en följebil med madrasser för de olika övernattningarna, i den hängde också folkdräkterna som deltagarna skulle klä sig i när de kom till Stockholm.

Övernattningarna var provisoriska och någon ork till sena kvällar fanns inte. Den egna madrassen var guld värd för trötta kroppar.

Det var tidiga morgnar med frukost, andaktsstund och psalmsång.

– Under en sträcka kom jag lite ifrån de andra, säger Kristina, ibland var det skönt att gå i sin egen takt och filosofera lite. Skogsstigen var stenig så jag såg mig noga för. Plötsligt jag fick jag se högen med björnspillning och blev rejält rädd. Full fart på benen för att komma ifatt de andra.

En stor trygghet under vandringen var sladdmannen Jon som alltid gick sist för att hålla ihop gruppen.

– Efter vägen fanns stationer för mat och dryck och lite vila. Något vi bjöds på varenda dag var Gustafskorv och Vikabröd, minns Kristina.

Det hände också att privatpersoner som bodde efter färdvägen bjöd oss vandrare på kaffe och bullar.

Det fanns möjlighet att hoppa av och vila sig några dagar, för att sedan fortsätta längre fram i färden.

– Men i mitt pass finns alla stationer stämplade, säger Kristina med berättigad stolthet. Så klart att det tog emot ibland, men vi stöttade varandra och plåstrade om småskavanker. Jag blev god vän med tre bröder från Stockholm som var vana vandrare och de tog på sig uppgiften att stötta mig. Det värmde verkligen.

Naturen ändrade karaktär ju längre söderut färden gick.

Från ett kuperat Dalarna blev landskapet mera flackt och rätt ointressant. Långa, öppna gärden, men en värmande sol.

– En lycka var att vi en natt fick sova i en inomhushall för fotboll. Rena lyxen mot dragiga logar och här fanns riktiga toaletter!

Efter tio dagars vandring nåddes slutmålet. Från Solna var det bara en mil kvar och deltagarna bytte om till folkdräkt för intåget till Gamla stan.

Vandrarna möttes av Hemvärnets musikkår och spelmän från Dalarnas spelmansförbund.

– Visst var det pampigt med alla sockenfanor, musiken och folk som applåderade, säger Kristina. Men jag tyckte det var häftigare att vandra på smala skogsstigar, då kände jag att jag gick i min gammelmormors spår.

Framme. ”Visst var det en härlig känsla att vara vid målet i Gamla stan”, säger Kristina. Hennes flagga är från Lima socken.
Början av 1900-tal. Dalkarlar och kullor samlade för arbetsdagar i dåtidens Stockholm.
Trygghet. Under hela vandringen gick Jon sist av alla. Han hade uppgiften som sladdman.
Hemma. Lite känns det väl än i benen, säger Kristina. Men nu vet jag hur det känns att gå 30 mil. Jag slapp i alla fall att söka jobb.

Mer läsning

Annons