Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Varje år hyllar vi Erik med att äta prinsesstårta på hans födelsedag

"Vi fick så få år tillsammans, men min storebror har kommit att bli en av de viktigaste människorna i mitt liv", skriver Fagersta-Postens reporter Lina Svalbro.

Annons

Läs mer: Bussolyckan väcker obehagliga minnen för Glenn: "Fokuserade inte på känslorna i det läget"

Trygg i storebrors famn på BB i Västerås, 1986.

Den 5 mars 1991 hände något som kom att förändra min familj för alltid. Det är datumet när vi gick från att vara fyra i familjen, till att bli tre.

Nu försöker jag sätta ned detta på pränt. Försöker skildra någorlunda hur det känns drygt 26 år senare. Men det är svårt och när jag skriver de här raderna, vet jag ännu inte om jag kommer att vara stark nog att avsluta krönikan.

Min bror dog i en trafikolycka i vår dåvarande hemkommun Gällivare när han var nyss fyllda nio, jag var fyra och ett halvt. Vi fick så få år tillsammans, men Erik har kommit att bli en av de viktigaste människorna i mitt liv. Det går inte en dag utan att jag ägnar min storebror en tanke, oftast fler än så. Om han inte hade blivit påkörd av den där bussen på väg hem från skolan … Vem hade han varit i dag? Hade vi stått varandra nära? Hur hade han varit som morbror till min dotter?

Att tänka på att tiden har fortsatt utan honom gör ont ibland.

När Tobias hade friat till mig, var min bror en av de första jag ville ringa. Tänk att sådant sitter i, trots att vi aldrig hann få den relationen med varandra. Att tänka på att tiden har fortsatt utan Erik gör väldigt ont ibland. Det som underlättar är varma minnen och fotoalbumen. Varje år den 29 januari, hans födelsedag, äter vi prinsesstårta som han tyckte så mycket om. Sådant påminner oss om att han fanns här. Att det var på riktigt.

Men att förlora en familjemedlem, som hunnit få en sådan självklar plats i så många andras liv men samtidigt bara hunnit uppleva en bråkdel av det ... Det lämnar ett stort hål i familjens hjärta.

Det är många skeenden i livet vi inte kan rå för eller styra. Men vi väljer själva vad vi gör av det vi har. Jag antar att jag mest vill säga att vi ska vara rädda om varandra där ute och inte ta varandra för givet. Det låter som en klyscha, men ibland tror jag inte att det finns något som är mer sant än just det.

Mer läsning

Annons