Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lucila stals som barn från sin familj i Chile

Lucila Jensen sökte till tv-programmet Spårlöst flera gånger innan hon beslutade sig för att ta saken i egna händer. Efter ett antal resor ner till Chile hittade hon till slut sin biologiska familj.

Annons
Beslutsam. Lucila Jensen bestämde sig för att hitta sin biologiska familj i Chile. Efter flera års sökande hittade hon äntligen sin familj. Hon har fortfarande inte träffat alla, men hon planerar att göra många fler resor till sitt födelseland.

Lucila, 44 år, bor sedan flera år i Fagersta. När hon var fyra år adopterades hon av en svensk familj i Stockholm. Där växte hon upp, men kände sig aldrig hemma. Det är en tid hon inte gärna tänker på.

– Jag har låst hela min barndom. Det var inte någon barndom som någon ska behöva ha.

Redan som tolvåring ville hon hitta sin biologiska familj men blev tillsagd att inte leta efter dem. Men känslan av att vilja finna sina rötter växte sig allt större med åren.

När Lucila fyllde 40 bestämde hon sig för att ge sig själv en present. Hon bestämde sig för att leta reda på sin familj. Det enda hon visste då var att de fanns någonstans i Chile.

– Jag åkte ensam. Jag kunde inte språket men jag kände mig direkt hemma när jag landade. Det var en sådan konstig känsla.

Med adoptionspapper och adressen till barnhemmet varifrån hon adopterades i ena handen och en stark vilja i den andra började Lucila sitt sökande.

Hon skulle senare få reda på från polisen och socialen att hennes adoption var olaglig.

Första året hon reste till Chile fick hon bra kontakt med hotellpersonalen men hittade inga nya ledtrådar.

– Jag satt bara på centralen och tittade på folk

När hon gick till barnhemmet, som delvis är ett sjukhus, fick hon inga svar.

– Jag märkte att chefen var avståndstagande. Han undanhöll något. När jag hotade med att gå till polisen var det enda han sa ”du har ju ett bra liv i Sverige, blicka framåt”, men det gick jag inte med på, säger Lucila bestämt.

Året därpå åkte hon tillbaka, men även då var det svårt att få fram information.

– En vecka innan jag skulle hem klampar jag in på en tv-station och säger att jag inte går härifrån förrän jag får berätta min historia. Är det något jag verkligen vill så ger jag mig inte, säger Lucila med ett leende.

Hon fick hjälp av en kille som precis hade varit i Stockholm.

– Han läste genom mina falska adoptionspapper.

Ett team började gräva i Lucilas bakgrund och en vecka efter att hon kom hem till Sverige fick hon ett mejl om att de hade hittat och intervjuat hennes bror.

– Jag har 16 syskon, många farbröder, men min mor och far är döda, säger hon med stadig röst.

I samma veva fick Lucila veta att hon och hennes bror hade legat på sjukhuset.

– Där blev jag utplockad. Jag blev hämtad och köpt. Jag existerade inte ens i papper i Chile.

Förra året gjorde Lucila sin största resa. Det var då hon träffade sin bror för första gången.

Allt var förberett och tv-teamet var på plats. Lucila var lugn ända tills det faktiskt var dags att lämna hotellrummet.

– Känslan som kom var skräckinjagande, spännande och upplyftande. Det kändes som att nu kommer pusselbitarna falla på plats.

– Jag föll ihop. Han är trots allt min storebror, så han fick ta emot mig när jag ramlade omkull, säger Lucila och hennes ansikte spricker upp i ett stort leende.

Hon fortsätter att berätta om första mötet. Skrattet, tårarna och likheterna.

– Det är sättet vi pratar på, sättet vi är på. Det är sjukt. Vi är som enäggstvillingar!

Nu har Lucila träffat en del av sin släkt, men det finns fortfarande många kvar att lära känna. Hon berättar att familjen har accepterat henne utan problem.

– Det är som om jag aldrig var borta.

Tv-temat dokumenterade hennes resa och återträffarna. Förra året, samma dag som Lucila åkte hem, visades dokumentären på tv i Chile.

Även i år åker Lucila och hälsar på släkten. Hon är lycklig när hon berättar om den kommande resan, men det finns även en del bitterhet.

– Jag känner en viss ilska att jag blev förbjuden att göra detta tidigare. Hade jag gjort resan när jag fyllde 30 i stället för 40 hade jag fått träffa min mamma. Den sista pusselbiten fattas. Men jag har fått en familj, säger hon och ler.

Första mötet. Lucila bröt ihop när hon fick träffa sin bror Juan för första gången. Trots att hon inte sett någon i sin släkt på 40 år har hon tagits emot av familjen som om hon inte ens varit borta en dag.
Familj. Till vänster om Lucila sitter hennes syster Sandra. Brodern Juan håller i sin son Javier. Lucila berättar om vilken slump det var att Sandra fann henne. ”När jag var hemma hos min bror kom en man på motorcykel som sa att han ville hjälpa sin halvsyster att hitta sina syskon.” Det visade sig att halvsystern var Sandra som, precis som Lucila, sökte efter sina släktingar.

Mer läsning

Annons