Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man känner sig som en mästare över vägen"

Som liten följde Elin Liljeqvist med sin far Anders ut i skogen där han arbetade med skogsmaskiner. Där såg hon när lastbilar kom för att hämta virket. Nu är det hon själv som sitter bakom lastbilsratten.

Annons

Fagersta. Att som liten följa med pappa Anders i hans skogsmaskin och höra honom säga ”Det här är fränt Elin”, ledde till att hennes eget intresse för maskiner växte fram. Nu kör Elin Liljeqvist stora timmerbilar kors och tvärs genom Sverige. ”Och det är fränt”, säger hon.

I en stor röd lastbil med två släp fyllda med timmerstockar sladdar en blond liten tjej in på en rastplats längs riksväg 68.

Det är Elin Liljeqvist som kommer farande från Malingsbo med ett lass som ska tippas av i Gävle.

Hon har precis börjat dagens arbetspass. Ett tolv timmar långt sådant, med start klockan tre på eftermiddagen och slut klockan tre på natten.

– Det är fint att köra lastbil. Lugnt och skönt. Sen är det schysst utsikt här uppifrån, säger Elin och hoppar lätt ner från de tre trappstegen från förarhytten.

Hon kör en Volvo 540.

– Kanske inte den starkaste motorn men den går fint, säger hon.

På gymnasiet gick Elin Fordons- och transportprogrammet i Avesta. Där fick hon lära sig allt från att meka med personbilar till att köra maskiner och lastbilar.

När de under andra året fick välja mellan att rikta in sig på maskin eller lastbil, valde Elin det sistnämnda. På hennes körkort syns bokstäverna B, E, C och CE.

– Det var perfekt att kunna få det klart och betalt under skoltid, säger hon.

På Söderbärke Skogstransporter har Elin nu varit i drygt fyra månader. Innan det arbetade hon på ett annat åkeri 75 mil uppåt i landet, i byn Bastuträsk.

– Det var ett bra åkeri och trevligt folk, men efter ett halvår fick jag lappsjukan och längtade hem, säger hon.

Elin fick nys om ett ledigt jobb i Smedjebacken, fick tjänsten och flyttade hem till Fagersta. Där blev hon kvar i två år.

Innan dagen är slut ska Elin ha hunnit till Gävle för att lasta av timret och sedan tillbaka till Söderbärke i tid till dess att kollegan Micke Källberg tar över körningen.

Hur långa sträckor kan det röra sig om under ett arbetsskift?

– Det varierar en hel del. Allt från 2 mil till 30 mil, enkel väg, säger hon.

Fast reglerna kring hur långa sträckor de får köra utan att ta paus är stenhårda.

– Om vi skippar pausen blir chefen inte glad. Vi får endast köra i 4,5 timme utan paus. Så det gäller att hitta en rastplats i tid, säger hon.

Elin älskar sitt jobb och har inga tankar på att byta.

Men blir det inte ensamt?

– Ja, det blir det, men det är skönt. Vi snackar mycket i telefon och möter folk när man lastar av timret.

I hennes arbetsuppgifter ingår det även att kunna köra lyftkran. En kran som är placerad bak på ena släpvagnen, vilket är den som lastar av timret.

När du började köra lastbil, vad sa farsan din då?

– Han tyckte det var fränt, skrattar hon.

Läs hela reportaget om Elin Liljeqvist i dagens papperstidning.

Mer läsning

Annons