Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marie har varit i helvetet och vänt

Övervikt och inte som alla andra, gjorde att Marie Ljungberg blev ett lätt mobbningsoffer i skolan. Men den största mobbaren fanns redan inom henne.

Annons
Från flera år av självdestruktivitet, ångest och mörker vaknade Marie upp en dag och kände sig starkare än någonsin. De nio tabletterna hon dagligen åt under tio år för depression och ångest behövdes inte längre. ”Jag har aldrig mått så här bra som jag gör i dag. Jag känner mig stark”, säger hon.

Fagersta. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Marie Ljungberg kunde inte förstå varför hennes humör pendlade upp och ner. Som 17-åring fick hon medicin mot ångest och depression. Ett år senare blev hon akut inlagd för tablettförgiftning. Det var Maries första självmordsförsök.

När Marie minns tillbaka på sin barndom ser hon ljust på den. Men högstadietiden blev början på en lång och självdestruktiv period.

Under nästan hela årskurs åtta var Marie borta från skolan. Hon var skoltrött och höll sig borta från elaka kommentarer och glåpord från andra elever.

–Jag hade alltid bra ursäkter för att slippa gå dit. Min mamma visste ingenting, de trodde att jag var i skolan, och mina lärare trodde att jag var hemma, säger Marie.

När det var dags att börja nian så insåg Marie att hon behövde bra betyg för att kunna börja på gymnasiet. Hon tvingade sig själv till att gå till skolan och slutade nian med hyfsade betyg.

–På gymnasiet började det kännas bättre. Jag gick handels- och administrationsprogrammet där vi var en liten klass och det var bra sammanhållning.

Marie tyckte att det började kännas lite bättre och pluggade på för att lägga de destruktiva tankarna på någonting annat.

–Skolan var det som höll mig flytande. Lärarna var trevliga och hade förståelse för att jag inte mådde så bra alltid.

En av Maries klasskompisar tyckte att hon skulle gå till skolkuratorn då hon märkte att Marie inte mådde bra.

–Jag sa att allt är lugnt och det är ingen fara. Jag ville inte vara till besvär för någon.

Till slut efter mycket tjat gick Marie till kuratorn och skickades vidare till psykiatrin. Året därpå när Marie fyllde 18 år fick hon medicin mot depression.

–Jag tyckte att det började kännas okej men egentligen kände jag aldrig efter.

Under sista året på gymnasiet ingick det mycket praktik och Marie var då på en bensinmack.

–Jag jobbade så mycket jag bara kunde både under praktiken och efter skoltid. Det var full fart hela tiden för att inte tänka på hur jag egentligen mådde.

2003 kom verkligheten i fatt Marie och ångesten gick inte längre att ignorera. Hon ville inte längre leva och såg självmord som den enda utvägen.

–Ingenting var längre roligt och ingenting var värt att leva för.

När du vaknade upp på akuten, hur kändes allt då?

–Jag var mest förbannad att jag inte hade dött. Fast till läkaren och till mamma sa jag att jag ångrade mig och inte skulle kunna göra om det.

När Marie blev utskriven så fortsatte livet i samma bana, hon jobbade för att lägga tankarna på annat än sitt mående. Efter ett halvår flyttade hon till Falun efter att ha fått ett jobb som säljare i Gävle.

I Falun skrev läkare ut ytterligare mediciner till Marie. Som mest hade hon nio olika sorters medicin mot depression, psykoser och ångest. Tabletterna skulle hon dessutom ta flera gånger per dag.

Hon trivdes inte i Falun men vägrade att flytta tillbaka till Fagersta, dels för att hon tyckte att vården inte var bra här och dels för att här fanns det för mycket hemska minnen.

I stället flyttade hon till Avesta och turerna in och ut från akuten efter flertalet överdoseringar fortlöpte varandra.

2005 träffade Marie en tjej från Umeå som kom att bli hennes fru och sambo. De bodde i Avesta ett tag innan de flyttade upp till Umeå tillsammans.

–Vi var gifta i ett år, från 2007 till 2008. Men vi mådde lika dåligt båda två och till slut insåg jag att vi inte längre var bra för varandra.

Marie gjorde en magsäcksoperation, 2007, för att gå ner i vikt.

Hon gick ner mycket, 90 kilo ungefär, men i samband med alla mediciner tog kroppen stryk. Marie var förutom psykiskt dålig nu även fysiskt.

Hösten 2008 gick flyttlasset till Fagersta och Marie började gå på samtal hos en sjuksköterska på psykmottagningen.

–Jag kände direkt att hon lyssnade på mig och förstod. Så hade jag aldrig känt innan. Här fick jag prata och inte bara tilldelas en massa mediciner.

Marie fick även delvis svar på varför hon mådde dåligt. Varför hon hade dämpat tomrummet med shopping, haft impulser, hennes humör, den dåliga självkänslan och skärsåren på armarna. Hon har diagnosen Borderline.

–Förut var jag nog mycket min diagnos när jag mådde dåligt men nu tänker jag mera att jag har den problematiken men att jag inte behöver leva efter den.

Hur var det att komma tillbaka till Fagersta?

–Till en början var det jobbigt. Jag trodde ju att lösningen var att hela tiden flytta till nya platser och göra nya saker hela tiden. Men så upptäckte jag att jag mådde lika dåligt vad jag än gjorde och var jag än bodde.

Marie fick inte längre ha hand om sina mediciner och gick minst tre gånger i veckan för att tala med psykolog. Hon fortsatte att må dåligt och hade inte arbetat sedan hon blev sjukskriven 2004.

–Jag började känna mig starkare, men bara i perioder. Men så en dag vaknade jag upp och tänkte att nu får det vara slut.

Vad menar du?

–Slut på alla tabletter. Jag vet inte vad det var som hände men jag kände bara att det får bära eller brista.

Tidigare i år började Marie att trappa ner medicineringen i samråd med läkare. Till en början mådde hon sämre och fick ofta feber och olika kroppsrubbningar.

I april slutade hon tvärt med all medicin och mår bättre än vad hon någonsin har gjort.

–Det var så lätt att döva mina känslor bakom tabletterna men jag insåg att om jag ska orka leva så måste jag klara det själv. Mediciner har hjälp mig mycket men jag ville bara testa om jag kunde klara mig utan dem.

Hur har det gått?

–Otroligt bra. Jag har nog aldrig mått så här bra och jag tänker nu positivt i stället för negativt. Att bara ändra sitt tankesätt och försöka se allting från den ljusa sidan fungerar faktiskt. Det fungerar kanske inte för alla, men för mig.

Marie har även börjat att arbetsträna.

–Alla sa att ta det lugnt, ska du verkligen börja jobba redan. Men faktiskt så går det jättebra och jag gör det för att det är kul och inte för att döva.

Vad gör du för att må bra?

–Jag har börjat se livet lite mer lättsamt och inte hakar upp mig på allt. Allt är faktiskt inte svart eller vitt. Samtidigt så har jag ju min diagnos och därav agerat som jag har gjort många gånger. Men jag lär mig att börja tänka till en extra gång. Jag försöker även att äta rätt och träna, samt att umgås med de som gör mig glad. Jag har till och med börjat använda färggranna kläder, skrattar Marie.

Emeli Lillbacka

Mer läsning

Annons