Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Iris, en matmorav Guds nåde

Iris Larsson har gått ur tiden efter sju år av sjukdom med begränsad rörlighet och en ständig längtan ut till skogen, bären och kantarellerna.

Annons

Jag lärde känna Iris för många år sedan då jag var medlem i Västanfors

kyrkokör. Otaliga var de kaffekorgar jag hämtade i Lindgårdens kök hos

dåvarande husmor Iris. Sedermera blev vi arbetskamrater då jag började som vaktmästare i Västanfors kyrka.

Iris var alltid lugn och glad fastän det alltid var mycket att göra i köket. Många olika sällskap skulle ha mat och kaffe samtidigt.

Jag minns en begravning då en fullsatt buss från Stockholm anlände med många extra gäster. Jag meddelade detta till Iris och hon sa: ”Jag tror jag måste sätta mig”.

För sju år sedan hade jag en utställning på Abrahamsgården i Norberg. Där fick jag lära känna Iris förtjusande döttrar. De kom tillsammans med henne var dag och hade med sig kaffe och nybakat. Iris sa: ”Du kan ju inte sitta här en hel dag utan fika”.

Hon blev förälskad i en tavla och den har allt sedan dess varit hennes.

Vi tillhörde en tid samma handikappförening där vi spelade boccia tillsammans. Hon berättade om den tiden då hon var ensamstående med småbarn. Iris arbetade då i kyrkan och ringde in helgen klockan 18 vid Brukskyrkans klockstapel och drog i repet till klockorna för hand, samtidigt som folk gick förbi till Folkets park för att dansa.

För några år sedan blev Iris förlamad i hela kroppen och låg till sängs över ett år. Hon kom hem och gick med rullator och ringde och sa som vanligt: ”Hej, det är Iris”.

Om sjukdomstiden sa hon bara: ” De som skötte om mig var så snygga och snälla”:

I höstas bjöd Iris mig och en väninna på lunch hemma hos sig. Tre rätter mat och även hembakat bröd. Kan inte ha varit så lätt när man måste gå med rullator även inomhus.

Tankarna går till Iris döttrar som ställt upp och hjälpt henne de sista åren. Kanske drömmer de som jag att vi ser henne, Iris, promenera med sin hund

i skogen igen.

Birgitta Håve Holmblad

Mer läsning

Annons