Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl-Henrik trivdes på Torpet

Annons
Karl-Henrik Suneson.

Karl-Henrik Suneson har vid en ålder av 89 år stilla somnat in i sin födelsestad Örebro.

Närmast anhöriga är de fem sönerna med familjer, Torbjörn, Göran, Anders, Magnus och Johan.

Redan i tonåren gick Karl-Henrik till sjöss. Det blev en dramatisk resa. Kriget bröt ut och fartyget fick gå för släckta lanternor genom minfälten tillbaka till Göteborg. Efter att ha mönstrat av anslöt han sig som frivillig sjukvårdare i Finska vinterkriget.

Vi träffades i 25-årsåldern som handelsresande. Karl-Henrik sålde Rumford bakpulver. Vi var båda kritiska till affärslivets inriktning, mer intresserade av människor och sociala förhållanden.

Med bara folkskola som bas blev folkhögskolan i Ljungskile vår gemensamma språngbräda till akademiska studier. Karl-Henrik var spontan, framåt, aktiv, blev allmänt omtyckt och ordförande för elevkåren. Vi läste sen vidare på socialinstitutet och blev socionomer.

1951 gifte sig Karl-Henrik och Elsie, mellan 1952 och 1963 föddes fem söner; Torbjörn, Göran, Anders, Magnus och Johan.

Efter examen började han sin karriär på statens ungdomsvårdsskolor. 1961 blev han rektor på Sundbo, utanför Fagersta.

Karl-Henrik var aktiv socialdemokrat, baptist och reservofficer. Förmodligen en utmärkt bas för att bygga upp vapenfrisektionen vid AMS som han 1968 blev chef för. Flytten gick till Järfälla.

1980 flyttade han och Elsie tillbaka till Bergslagen – till Torpet. Här levde de ett rikt liv nära naturen med får, höns och ankor.

Karl-Henriks specialintresse var får- och ullhistoria. Han följde doktorandkurser vid SLU i Uppsala och skrev även en bok om Jonas Alströmer.

Många är de som besökt Torpet genom åren, ett hem som präglades av en stor generositet. När vi i slutet av 80-talet återupptog kontakten lånade jag deras torp för att skriva och vi fick åter tillfälle till många samtal. Karl-Henriks brinnande intresse för sin nya hembygd och dess natur ledde till att han belönades med Västmanlands läns landstings kulturpris.

Han talade ofta med värme och stolthet om sina pojkar. Familjen var en självklar del i helheten. När Elsie hastigt rycktes bort i en stroke 2005 blev Karl-Henrik ensam. Livet blev inte som förr. Saknaden efter Elsie var stor.

Lennart Brunander

Mer läsning

Annons