Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne - Astor Persson

Astor Persson tillät sig att leva i nuet, vågade se tillbaka utan att förfalla till tankar om att det var bättre förr.

Annons

För tre veckor sedan skulle vi beställa en tårta på konditori Vallonen i Fagersta. Vi tog en fika och väntade. Plötsligt stod han där- Astor. Vem kunde ana att detta samtal, den sammanfattning av våra erfarenheter och vår genomgång av gamla vänner och arbetskamrater skulle bli vårt sista samtal, ja vårt sista möte.

Astor hann berätta om sin roll där på Vallonen, sina sjukdomsbekymmer, men också om sina glädjeämnen och inte minst om Anna och hans förestående resa till Armenien. Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans blir tydlig verklighet.

Jag kände Astor som han som alltid var där. Han fanns på Bobergskolan och på Idégruvan. Han fanns där nära sin nyvunna familj Anna och pojkarna. Mil på mil till pingis och fotboll, träningar och matcher, cuper när och fjärran. Han hade ett ackumulerat ”bry sig om,” dolt av en fin personlig integritet Hans berättelser från stugan, skogen, jakten och fisket var inte livfulla men otroligt äkta. Hans kärlek till naturen, det enkla, det självklara . Han tillät sig att leva i nuet, vågade se tillbaka utan att förfalla till tankar om att det var bättre förr. Det var omvälvande för Astor att plötsligt få barn med läxor som skulle förhöras, nytt språk som skulle läras in, utvecklingssamtal och lärarkontakter. Sett till resultatet måste man som utomstående lyfta på hatten!

En Kärrgruveprofil, en lågmäld profil, en vän finns inte mer bland oss. Jag är glad att jag lärde känna honom, Astor.

Putte Dahlström

Mer läsning

Annons