Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne: Torbjörn Jansson

Tobbe Jansson var i alla avseende en helt vanlig Fagerstakille, uppvuxen i Kolarbyn i sena fyrtiotalet. Ändå var han så unik som människa och person.

Annons

Vi lärde känna varandra i en gryende tonårstid, det som kom att förenas under hela vår livslånga vänskap var kärleken till naturen i allmänhet och fåglarna i synnerhet. Vi gjorde ett otal antal fågelresor tillsammans både i hemmarmarker, runt om i Sverige och flera till fjärran fågelrika länder. Och vi hann att prata mycket under dessa färder, fick en bra insyn i varandras liv och tankar.

Tobbe Jansson. Bild: Privat

Tobbe växte upp med sin pappa Folke i ett hyreshus på Forsbackavägen. Och som liten grabb, berättade han, fick han en kikare och upptäckte så naturen och fåglarna runt omkring. Nyfikenhet och upptäckarglädje skapade sakta en allt mer duktig och kunnig ornitolog-fågelskådare.

Vi möttes för första gången i den dåvarande mycket livaktiga klubben Fältbiologerna, klubben hade ett eget hus – Kråkslottet – i Semla, som kom att bli en samlingsplats för naturintresserade ungdomar. Tobbe var en av pionjärerna och hade ett sant rykte om sig som vara en baddare på fåglar, den bästa på att känna igen olika fåglars sång, lock- och varningsljud. Han blev en förebild för alla de yngre som kom med.

Här minns jag våra mopedturer korsan tvärsan i jakt efter speciella fåglar. Vi tog en långtur till norra Upplands storskogar för att få höra vår första slaguggla, vi moppade i vårmorgonkyla till Hovrans våtmarker i Hedemora, vi sökte upp smålommen uti Hyppenbenningskogarna. Så bilade vi familjer, fick barn och livet gick vidare.

Tobbe hade även ett genuint intresse för folkmusik, spelade gärna på sin spillopipa, ibland fiol. Efter en dags skådande på Öland tog han gärna fram pipan och spelade någon dalalåt på vandrarhemmet i Ås. Han blundade och spelade, höll takten med foten, vi lyssnade och begeistrades av tonerna. Varje år var han trogen spelmansstämmande i Bingsjö – ett måste för Tobbe.

Vi hittade mer tillbaks till varandra under åttiotalet då vi allt mer blev intresserade av rariteter – ”vi drog på drag”, som man uttrycker i fågelkretsar. Vi for land och rike runt utifrån att vi fått larm på att det kunde finnas en sällsynt fågel just där. Värsta draget för Tobbe och mig gick till Masugnsbyn öster om Kiruna. Där fick vi glädjas åt en azurmes, vi åkte non-stop tur och retur. Vi fortsatte utomlands, till Marocko, till Spanien och Turkiet, till Florida. Vi ville se så många fåglar som möjligt. När Tobbes dödsfall kom hade vi tillsammans redan bokat en resa till Oman.

Ja, Tobbe var en unik person, något han aldrig skulle ha kallat sig själv. Han var i total avsaknad av sjåser och prestige, var vänlig och tillmötesgående i alla avseende och med en kunnighet inom fågelområdet som var ytterst kompetent. Genom sitt musiköra/minne hade han förmågan att lära sig alla fågelljud, minnas dem i detalj. Här framstod han som en av de främsta i landet, otvivelaktigt. Så i sin enkla framtoning fanns en karisma kring Tobbe, någon man såg upp till.

Det är med största sorg jag saknar min nära vän Tobbe, våra resor tillsammans är över för den här gången. Nu får han vandra vidare ensam med sin kikare kring halsen, jag är inte längre med.

Leif Lejdelin

Mer läsning

Annons