Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monica lyfter fram viktigt fråga om adoption i uppsats

Monica Ognjenovic vann första pris i Rädda Barnen Norra Västmanlands uppsatstävling 2014.

Annons
Vinnare. Monica Ognjenovic kom på första plats i Rädda Barnen Norra Västmanlands uppsatstävling.

– Jag var förvånad. Jag trodde inte jag skulle vinna, säger 13-åriga Monica med ett leende.

Det var på Rädda Barnen Norra Västmanlands årsmöte som Monica fick gå upp på scen och ta emot utmärkelsen.

– Jag fick 900 kronor. Det var inget litet pris!

Och Monica vet redan vad hon ska göra med pengarna.

– Jag lovade mina bästa vänner att bjuda på fika.

Hon ska också köpa en soffa till sitt rum.

– Jag har velat ha den så länge. Då får alla kompisar plats, säger hon.

Hon berättar att hon och hennes klasskamrater fick i uppgift att skriva en uppsats om en av punkterna i Barnkonventionen.

– Först tänkte jag skriva om barn i Syrien, men det kändes inte rätt. Att skriva om mobbning var inte heller rätt. Mamma sa att jag skulle skriva om adoption, så då gjorde jag det.

Uppsatsen handlar om ett flicka som bor i en familj där hon blir slagen. Monica berättar att uppsatsen är skriven som en novell. Hon tycker själv att den är som en blandning mellan programmet Spårlöst och Wallander-böckerna.

– Det är massa olika deckare i den.

Monica berättar att en av hennes lärare stöttade henne extra mycket under skrivandet.

– Det är tack vare Sari Rantaeskola-Johansson, som tryckte på och pushade på ett bra sätt som jag ville skriva. Jag har jättebra lärare, säger hon.

Monica berättar att hon tycker om att läsa och skriva.

– Jag kan skriva bara för att jag känner för det.

Ibland skriver hon dagbok om sina känslor och saker som händer i hennes liv.

– Ibland skriver jag för mig själv och ibland låter jag min bästa kompis läsa.

Monica säger att det var en av hennes kompisar som först trodde att Monica skulle vinna.

Monica går i klass 7a på Centralskolan i Norberg.

Hennes favoritämnen är svenska och idrott.

– Jag kan aldrig sitta still, säger hon med ett skratt.

På fritiden spelar hon handboll och sprinttränar.

Ett tag hade Monica tankar på att bli journalist, men nu har hon bytt spår.

– Jag funderar på att bli polis.

Här kan du läsa Monicas uppsatsnovell.

Mamma

Ibland tänker jag om det inte hade varit bättre om de aldrig hämtat mig. Då hade jag iallafall sluppit alla sysslor och orden om hur jag inte duger och såklart alla slagen.

Dominic är nog den ända i familjen som tycker om mig någorlunda. Ibland när han är hemma kan han smyga till mig en karamell. Fast han är nästan aldrig hemma så han är inte till så stor tröst.

Jag heter Lana och är adopterad ifrån Chile av en familj ifrån Storbritannien. När jag blev adopterad var jag 2 år, nu är jag 12. Jag minns en liten del av mitt liv i Chile men inte så mycket. Det ända minne jag har ifrån landet är att jag och min mamma och nio syskon alltid låg tätt ihop när vi skulle sova. Jag kommer också ihåg hur hungrig jag alltid var på kvällarna. Sedan minns jag inget mer. Min fosterfamilj Hunter hämtade mig eftersom deras två pojkar verkligen ville ha en lillasyster. De hade fixat med papperna och tog mig med sig till Storbritannien. Familjen består utav mamma Susanna, pappa Dominic och sönerna David 15 år och James 17 år. Plus mig. Man skulle kunna tro att jag lever i en solskenssaga men det gör jag verkligen inte. Jag är nämligen familjen Hunters hushållerska. Jag städar, tvättar, lagar mat och packar Davids och James fotbollsgrejer när de har träning och såklart många fler saker. De har träning 4 gånger i veckan. Susanna (som jag verkligen inte kan kalla mamma!) jobbar som sjuksköterska och säger att hon inte orkar med alla hushållssysslor. Dominic jobbar som advokat och är nästan aldrig hemma. Inte nog med att jag gör alla sysslor, jag ska också vara familjens trasdocka. Bröderna säger ständigt att jag inte duger, att de ångrar att de hämtade mig ifrån Chile. Susanna håller med sina söner och säger att jag borde visa tacksamhet eftersom de adopterade mig. Min mamma i Chile inte vill ha mig, säger de. Om inte de hämtat mig skulle jag aldrig ha fått gått i skolan som jag gör nu. De säger att de är trötta på mig och önskar att jag bara kunde försvinna. Ibland när jag missat någon syssla slår de mig väldigt hårt. Det kan hända att jag till och med får slag bara för att de tycker att det är kul.

Varje morgon vaknar jag av tre hårda knackningar på dörren av Susanna. Det är tid för skolan. Jag äter frukost innan jag, David och James kliver på skolbussen. När vi är i skolan är de snälla och uppför sig som världens snällaste storebröder. De är inte alls lika som hemma. I skolan får jag vara mig själv. Jag har många vänner och är duktig i skolan. De händer att någon frågar varför jag har en annorlunda hudfärg men då säger jag bara att jag är adopterad. Min absolut bästa vän heter Matilda. Jag och Matilda berättar allt för varandra. Det finns bara en sak som jag aldrig berättat för henne. Det är hur jag har det hemma. När hon frågar om vi ska gå hem till henne efter skolan säger jag alltid att jag inte kan. Susanna har förbjudit mig att leka med någon kompis. Hon tycker att jag ska gå hem och göra läxorna och hjälpa till i hemmet. Det är ju ändå bara jag som gör något därhemma brukar jag tänka. Matilda har frågat fall vi inte kan gå hem till mig men det får jag inte heller för Susanna. Jag trasslar ofta in mig i lögner om hemmet för alla i skolan. Alla andra verkar ha det fantastiskt hemma. Jag önskar att jag också kunnde få ha det så.

En dag när jag kom hem ifrån skolan med James och David stod en polisbil på uppfarten utanför vårat blåa villahus. Susanna och Dominic var båda på jobbet och skulle inte komma förän om några timmar. Alla tre tittade konstigt på varandra innan vi sakta började få mot huset och polisbilen. Plötsligt steg en manlig polis ut ur bilen. När vi nästan var framme sa polisen.

- Bor familjen Hunter här?

Vi utbytte ännu en undrande blick innan James svarade:

- Ja, vad handlar det om?

- Vi letar efter Lana Hunter, hon ska bo här på Duckstreet 26, sa polisen.

- Det är jag sa jag med en tunn röst.

- Jag och min kollega, han gjorde en nick mot bilen där en kvinnlig polis steg ut, skulle behöva prata med dig Lana.

David och James gav mig en förbryllad blick.

- Fast vi måste få tag på din målsman innan vi får prata med dig. Är någon av era föräldrar hemma? frågade den kvinnliga polisen som stått tyst.

- De är på jobbet men ni kan försöka ringa mamma, sa David med skakig röst.

Jag tror att vi aldrig varit så rädda alla tre samtidigt någonsin tidigare.

- Så bra! Kan ni numret?

David gav dem numret. Poliserna satt sig i polisbilen och knappade in numret på en telefon..

James och David vände sig om mot mig med arga ögon och frågade vad jag hade ställt till med.

- Jag lovar att jag inte gjort något!

- Vi vet att du är hopplös, men vad har du ställt till med så att polisen behöver komma?! sa James med vass röst.

- Inget! jag lovar och svär.

- Har du tjallat om vad som händer hemma ska du få betala för det här riktigt dyrt, det lovar jag dig! James hade aldrig varit så rasande förut.

- Jag har inte gjort något! jag började bli rädd för dem och undrade vart polisen var nu.

Plötsligt klev båda poliserna ut och vi avbröt oss genast. Det ger oss ett undrande ögonkast. Vi försöker bara se neutrala ut fast jag egentligen skakade inombords av rädsla för att David eller James skulle ha slagit mig.

- Vi har fått tillåtelse av eran mamma att ta med oss Lana in till stationen, meddelade de.

- Hoppa in i bilen sa den manliga polisen till mig. Ni pojkar får ha det så bra så länge.

James och David kunde inte förmå sig att säga någonting. De bara stod och stirrade rakt mot oss.

Jag klev in i baksätet och poliserna satte sig framme. David och James blev suddigare för varje meter som vi förflyttade oss ifrån dem. Jag satt tänkande i bilen hela vägen till polisstationen.

När vi klev in i polisstationen var klockan 17,00. Rummet vi gick in i hade vita väggar och luktade unket och instängt. Det ända som fanns därinne var ett runt bord med fyra stolar. Poliserna bad mig sätta mig ner.

Jag gjorde som de sa och tänkte på alla brottslingar som suttit härinne. Det fick mig att rysa. Den kvinnliga polisen började prata:

- Lana, är du adopterad ifrån Chile? frågade hon med vänlig röst.

- Ja, det är jag.

- Vad vet du om dina föräldrar?

- Min mamma är död, alla mina syskon också har Dominic och Susanna berättat, svarade jag.

- Hm... den manliga polisen tittade på sin kollega med en blick som inte gick att tyda.

- Vi har blivit kontaktade av en kvinna ifrån Chile som påstår sig vara din mamma. Hon vill jätte gärna träffa dig men av vad du berättar för oss vet vi inte ifall det är hon. För att verkligen veta måste vi ta ett DNA prov ifrån dig.

- Va!? det kan inte vara sant! Är det verkligen någon som letar efter mig? Jag var så uppspelt att jag hade svårt att sitta stilla.

- Ja lilla vän, sa den manliga polisen med vänlig röst.

- Nu ska vi åka till sjukhuset för att ta ett blodprov. Det gör inte ont, det är bara ett stick i armen.

Jag stelnade till. De skulle se mina armar som var fulla av blåmärken ifrån slagen som jag fick av familjen Hunter.

- Är allt som det ska lilla vän? Den kvinnliga polisen såg att jag blivit vit i ansiktet.

- Jodå försäkrade jag.

- Då åker vi meddetsamma.

Under bilturen blev jag mer och mera rädd för att de skulle se mina blåmärken.

När vi kom fram till sjukhuset gick jag på ben som kändes som spaghetti uppför alla sjukhustrappor fram till ett nytt litet rum. Därinne satt det en sjuksköterska som verkade snäll.

Hon kavlade upp min ena ärm och drog efter andan. Poliserna tittade på min arm och även de drog efter andan. Jag började plötsligt gråta. Det gick inte att hejda tårarna som bara blev fler och fler.

- Lilla vän, vad har du gjort? den kvinnliga polisen såg verkligen orolig ut.

- Det.. ugh.. det.. jag fick inte ur mig någonting av all gråt.

- Lugna ner dig. Ta det lugnt och berätta för oss.

Jag berättade allt. Om att Hunter slagit mig, sagt hemska saker om mig och tvingat mig att göra alla hushållssysslor. Mina tårar hade börjat avta. Poliserna hade fått en djup rynka mellan ögonen. Sjuksköterskan också.

- Detta ska inte få hända! vilken tur att denna kvinna letar efter dig. Dina adoptivföräldrar verkar inte vara några snälla människor. Inte dina bröder heller. Den manliga polisen var verkligen upprörd.

- Nu tar vi blodprovet och sen får du åka hem med mig och sova. Vi tänker inte lämna hem dig till Duckstreet 26 igen! den kvinnliga polisen lät bestämd.

Jag kände hur lättnaden över att jag inte skulle behöva åka tillbaka till familjen Hunter sköljde över mig.

- Fast vad kommer Susanna säga? undrade jag.

- Hon har ingen tillåtelse att ha dig hos sig längre. Det är ett allvarligt brott att inte låta ett barn veta någonting om sina riktiga föräldrar. Men ett ännu större brott att slå ett barn. De kan bli satta i fängelse för det här.

Sjuksköterskan tog ett blodprov och sa att vi skulle åka tillbaka hit imorgon bitti för att veta om det var min biologiska mamma som letade efter mig.

Jag och poliserna åkte tillbaka till stationen där Elsa (den kvinnliga polisens namn) bara skulle ta sina saker. Jag sa hejdå till den manliga polisen och han önskade mig en god natts söms och sa att vi skulle ses imorgon klockan 8.

Elsa och jag åkte hem till henne. Hon bodde ensam men hon hade en hund som hette Fritts som var söt och busig. Vi åt middag och sedan gick vi och la oss. Jag frågade Elsa fall Susanna visste var jag var och hon sa att Polisen hade ringt till henne och förklarat situationen. Jag tänkte på att jag ställt till massor av bekymmer men det ska jag inget om till Elsa. Istället vände jag mig om på sidan och somnade. Jag sov oroligt och drömde om slagen ifrån David och James.

När vi äntligen steg upp var jag nervös över att få veta ifall det verkligen var min biologiska mamma som letade efter mig.

Den manliga polisen kom och hämtade mig och Elsa efter att vi ätit frukost. Han kom på att han glömt berätta att han heter Rune.

Under bilfärden satt jag mest tyst och tänkte på allt som hänt under en så kort tid. Hela mitt liv hade blivit vänt uppochner. När Rune bromsade in framför sjukhuset kände jag mig redo för att få veta svaret på frågan som jag undrat över hela mitt liv.

Elsa sa att jag inte skulle ha för höga förhoppningar men jag kunde inte sluta att hoppas. Jag gick emellan Elsa och Rune när vi klev in i samma rum som igår där en doktor nu satt. Han bad oss sätta oss ner.

- Vi har jämfört de två olika blodproverna och har nu fastställt att Magdalena Risotta är moder till Lana Hunter.

Jag kan inte beskriva känslan som jag kände då. Glädje, explosion, bekräftelse allt kände jag på en gång.

- Så bra, tack doktorn för hjälpen, sa Elsa och reste sig upp.

De skakade hand men jag kunde inte röra mig. Ett leende spred sig och jag svävade ut ifrån rummet. Rune och Elsa gick bredvid mig när jag kom på:

- Men hur ska jag kunna träffa henne? den tanken hade jag inte tänkt på.

- Din mamma är fattig och har en kusin här i England som tog kontakt med oss. Du ska få åka till kusinen och ni två kommer om några veckor åka ner till Chile där du kommer få träffa din mamma.

Det kan inte vara sant! Jag var så tacksam att hon vågat fråga runt om mig. Då måste alla orden som familjen Hunter sagt, att ingen vill ha mig, vara falska. Min mamma vill faktiskt ha mig! Jag hade aldrig varit lyckligare.

- Vi kan åka till kusinen på en gång om du vill, sa Rune med ett leende.

- Ja det vill jag jätte gärna!

Vi satte oss i bilen återigen. Rune sa att det skulle ta halva dagen att ta sig dit så jag skulle göra det bekvämt i bilen.

Under bilresan tänkte jag på allting jag lämnade. På att jag aldrig mer skulle behöva åka till familjen Hunter igen. Elsa hade lovat mig det när jag frågat henne. Det ända som jag var ledsen över var att lämna Matilda och skolan men jag skulle säkert kunna skicka ett brev till henne och skolan någon dag. Det sista jag tänkte innan jag gled in i sömnen var att jag äntligen hade hittat en person som jag skulle kunna kalla mamma.

Monica Ognjenovic

Pris. Monica ska bjuda sina vänner på fika för prispengarna. Men hon vill också köpa en soffa till sitt rum så att alla får plats att sitta.

Mer läsning

Annons