Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Morfar Clas lever tack vare kloka barnbarn

På nyårsdagen begav sig Clas Ericson ut på sin årliga skridskotur. Men isen var för tunn och han föll ner i det iskalla vattnet.

Annons
Clas Ericson räddades från att drunkna i sjön Lilla Kedjen tack vare sina barnbarn Hanna och Filip Lindbäck.

Skinnskatteberg. Clas Ericson och hans fru Gunilla firade in det nya året tillsammans med barn och barnbarn i deras hus i Kedjebo. På nyårsdagen bestämde sig Clas för att ta sig en skridskotur på sjön Lilla Kedjen. Men årets första dag verkade bli Clas absolut sista...

I köket stod Gunilla och förberedde lunchen. Runt omkring henne var det liv och rörelse. Hundar, katter, barn och barnbarn. Clas hade begett sig ner till sjön Lilla Kedjen för årets första premiärtur på sina långfärdsskridskor.

– Jag brukar alltid säga åt Clas att han inte får åka själv, men jag hade förmodligen så mycket annat i tankarna just då, berättar Gunilla.

– Bara detta att ge sig ut ensam på relativt ny is är ju förkastligt, men jag tänkte inte så mycket på det, då jag ju åkt alla år på Lilla Kedjen – såväl ensam som i sällskap, berättar Clas.

Han for ut och njöt av det härliga skridskoföret och ringde kort därefter till Gunilla som gick in till arbetsrummet för att genom fönstret se honom svischa förbi nere vid sjön.

Hon gick tillbaka till köket och fortsatte matlagningen och bad de fyra barnbarnen Hanna, Filip, Nina och Mattias att hålla sig undan.

– Gå ut och lek eller titta på när morfar åker, uppmanade hon.

De försökte få till en snögubbe men snön var inte tillräckligt kramvänlig. I stället började de gå ner mot sjön, ovetandes om att några hundra meter bort låg Clas i det iskalla vattnet och kämpade för sitt liv.

– Jag ropade på hjälp och försökte ringa från mobilen, men ingen hörde och mobilen var död. Till slut gav jag upp och inväntade det värsta, berättar Clas.

När barnbarnen hade kommit halvvägs ner till sjön hörde de någon skrika på hjälp.

– Vi hörde att det var morfar som ropade men vi såg honom inte, berättar Filip Lindbäck.

Han agerade fort och bad sin lillasyster Hanna att stanna kvar med småkusinerna och sprang själv upp till huset för att hämta hjälp.

Vad var det som gjorde att ni sprang efter hjälp och inte tog reda på vad som hade hänt först?

– Jag vet inte, men vi tänkte nog så att om isen hade gått sönder för morfar så kunde inte vi få upp honom själva. Och vi kunde också ha ramlat i, säger Hanna.

Erat agerande, var det någonting som ni fått lära er i skolan eller fått berättat av någon?

– Nej, det var nog bara vanligt vett, säger Filip.

Vid den här tidpunkten var Clas ovetande om att någon hade hört hans rop på hjälp och han hade knappt någon ork kvar att hålla huvudet över ytan.

När Filip kom inspringande i huset och berättade tänkte Gunilla att det inte kunde vara så farligt.

– Jag tänkte att jaha, där står Clas med vatten upp till midjan. Jag förstod inte allvaret eftersom sjön till största del inte är djupare än så.

– Och jag trodde detsamma och försökte nudda botten med fötterna, men nådde inte ner, berättar Clas.

Men de i huset förstod i alla fall att i vattnet kunde han inte stå kvar. Så svärsonen Andreas Johansson fick tag i en tvättlina och ett par gångstavar och sprang ner mot det håll som barnen pekade åt.

När Clas precis hade gett upp hoppet kunde han se Andreas närma sig i ögonvrån.

Men linan var för kort och Andreas var själv tvungen att ta sig ut på den tunna isen och därifrån försöka kasta ut linan med ena staven fastbunden i ändan.

Efter ett antal försök fick Clas tag i staven och drogs upp. Med stapplande steg nådde de bryggan och kunde pusta ut.

Från bryggan till närmaste hus, Kedjeboskolan, blev en iskall och svår promenad för Clas som legat i vaken i drygt 15 minuter.

– Vi trillade flera gånger och jag kunde knappt stå på mina egna ben, tur nog är Andreas en vältränad yngling i 40-årsåldern, säger Clas.

De tog sig slutligen in till skolans elevhem där en ljummen dusch fick tina upp Clas stelfrusna kropp.

Förutom att det tog bra många timmar innan han kände sin normala kroppstemperatur igen, så fick Clas inga andra fysiska men efter händelsen. Fast än i dag gnager det i huvudet på honom vad som faktiskt kunde ha hänt.

– Jag vill inte påstå att jag är korkad, men att bege sig ut på isen helt själv är korkat. Det spelar ingen roll hur van åkare man är, säger Clas som nu har köpt sig en vattentät mobil och lovat sig och sina anhöriga att aldrig mera bege sig ut på isen solo.

När Hanna och Filip besökte sina morföräldrar i förra veckan åkte de i sedvanlig ordning till Fagerstahallen för att bada, helt ovetandes om vad som väntade. Där tilldelades de en varsin bragdmedalj från Livräddningssällskapet, för det är inte var dag man räddar sin morfar från att drunkna.

– De agerade precis helt rätt när de tillkallade hjälp, säger en stolt och livs levande Clas.

Emeli Lillbacka

Mer läsning

Annons