Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På teatern är Helena som hemma

Längtan efter teatern vann över blygheten som Helena Nygårds kände som barn. Numera är Norrby teater som ett andra hem. Scenskräcken har visserligen blivit värre, men kontakten med publiken och gemenskapen bakom scenen tröttnar Helena aldrig på.

Annons
Hemma. Helena Nygårds står sällan själv på scen längre, men leder både barn- och vuxengrupper. Kärleken till teatern har alltid funnits och karriärbytet ångrar hon inte. Kunskaper om bemötande har hon fortfarande nytta av från jobbet inom vården.

Helena Nygårds möter upp på Norrby teater en solig majdag, när de ljust gröna träden ramar in det röda huset.

– Jag älskar det här huset, det har sån historia. Det har varit bruksbondgård och skulle rivas, men blev teater i stället. Einar Bergvin hade bestämt sig för att det skulle finnas en amatörteater i Fagersta, säger Helena medan vi sätter oss i kafédelen.

Själv började hon på Norrby teater 1980. Men det dröjde innan hon vågade sig hit.

– Jag var lite blyg. Jag kunde gå förbi huset, det kändes så stort och jag vågade aldrig gå in även om jag ville.

Men så såg hon en pjäs på länsteatern, och när en annons dök upp om att nya skådespelare söktes på Norrby teater ringde hon.

– Det var stort. Då var jag sådär 15, 16 år, så jag var ganska gammal när jag började.

Det dröjde ytterligare ett år innan hon spelade sin första roll. Kjell Wremert som var ledare då var noga med skådespelarträning innan man gav sig upp på scenen.

– Det är jag tacksam för i dag. Och även senare när jag började spela, var det fysisk träning. Det kunde vara att träna rösten eller att springa. Jag hade alltid träningskläder till teatern.

Helena menar att många faktiskt glömmer allt som händer innan föreställning.

– Folk kan tycka det låter läskigt att spela upp. Men man glömmer att det är en process innan man kommer så långt.

Och att vara lite nervös innan är inget konstigt, tycker Helena. Hennes egen scenskräck har blivit lite värre med åren, det är jobbigt ända tills hon står på scenen och möter publiken. Då är hon som hemma.

– Man är så rädd för att säga fel. Men det gör ingenting. Publiken accepterar det när man är kvar i sin roll!

Helena leder i dag både barn-, ungdoms- och vuxengrupper. Hon jobbar mycket med trygghet, att man ska ta hand om varandra.

– För vem som än spelar teater så väcker det saker. Som ledare måste man vara med på det. Med barn handlar det till exempel om att se till att alla får vara med på sina villkor, att det ska vara roligt.

Vad är det med teater som fick dig att fastna?

– Dels att det är roligt att stå på scenen, när kemin kommer mellan mig och publiken. Dels det här efteråt, bakom scenen. När man sitter och fikar och snackar, gemenskapen. Det är kul att se när någon ny kommer och sugs in i det här. Man kommer varandra väldigt nära.

– Det är därför jag fortsätter, jag vill att andra ska få uppleva samma sak.

Helena konstaterar också att på teatern finns det en plats för alla. Man måste inte vilja stå på scenen, arbetet bakom scenen är lika viktigt. Hon har själv en extra förkärlek för fysisk teater, där det fysiska förstärks än mer.

Det dröjde dock många år innan Helena kom på tanken att teater kunde vara mer än ett fritidsintresse för henne.

– Så blyg var jag, det fanns inte i min värld att jag skulle kunna jobba med det.

I stället utbildade hon sig till sjuksköterska och hade teatern vid sidan om.

– Jag trivdes, men när det blev nedläggningar blev jag tvungen att börja pendla till Västerås och insåg att det kommer inte funka i mitt liv. Och skulle jag vara sjuksköterska var det pendling som gällde. Då bestämde jag mig för att bli dramapedagog. Det bara blev så, nu eller aldrig.

Efter 20 år i vården kände hon sig också färdig. Hon började arbeta på Norrby teater 2005. I dag är hon verksamhetsledare på halvtid, men mycket mer tid än så tillbringas på teatern.

– Det är en ideell förening, klart jag också ställer upp ideellt, säger Helena medan hon visar teaterns alla vrår.

Vi stannar till lite extra vid ljusreglagen, ett område Helena håller på att lära sig.

Ett av hennes finaste minnen är när hon och hennes två döttrar spelade i samma pjäs.

– Då började jag nästan grina bakom scenen, jag blev så rörd och det gick så bra.

Ljus. Att ta hand om ljuset är ett nytt område som Helena lär sig på teatern.
Kostymer. Att få gå in bland kostymerna var stort som barn, och än i dag ger det glädje.
Premiär. Helena hade sin första roll i Medeas barn. Affischen finns fortfarande kvar på Norrby teater.

Mer läsning

Annons