Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stures hjärta och pinnar slår för blues

De senaste 25 åren har kantats av motgångar för Sture Lindberg som drabbades av alkoholism som 40-åring. Bluesmusiken och trumslagen hjälper honom i kampen mot sjukdomen.

Annons

FAGERSTA. Under flera år turnerade Fagerstatrummisen Sture Lindberg med Sveriges elit inom jazz och blues. Han drack inte en droppe alkohol under alla de åren, fram till den dagen då livet tog en tragisk vändning.

Den då 12-årige Sture Lindberg tog cykeln till Sundbo för att hälsa på en klasskamrat. Där fick han höra en skiva med den legendariske jazztrumslagaren Art Barkley. Sture föll direkt för trumslagen och året därpå startade han tillsammans med kamraterna Per Granström (bas) och Lars-Åke Bergvin (kompgitarr) ett instrumentalt bluesband.

– Vi hade väl inget riktigt namn direkt. Men jag minns att vi hade radioapparater som förstärkare och köpte mikrofoner på Clas Ohlsson, kostade väl knappt femtio spänn, säger Sture.

Kort därpå var han plötsligt med i tre ytterligare band. Magoos från Norberg, Buddy Chaps och Those från Fagersta.

Och året därpå, som 16-åring blev han tillsammans med bandet The Savages, Bergslagsmästare i en popbandstävling vid Folkets park i Fagersta.

Under tiden gick Sture på fackskola och våren 1968 ringde en snubbe från Stockholm, som var manager åt rockkungen Little Gerald, hem till Sture. Managern berättade att de behövde en trummis till Geralds sommarturné.

– Så jag gick till rektorn och berättade hur det var. Då fick jag ledigt från resten av vårterminen om jag lovade att tenta av kurserna. Och det gjorde jag. Jag satt i turnébussen och pluggade mellan spelningarna, berättar Sture.

Hur fick de nys om dig?

– Ja du, det vet jag inte. Ryktet kanske hade gått, säger Sture blygt.

Hela sommaren åkte de kors och tvärs genom Sverige. Med i bandet var även Anders Berglund (senare känd från tv-programmet Så ska det låta) och Mike Watson (artisten Little Mike).

När Sture ringde hem berättade hans föräldrar Åke och Vera att han kommit in på lärarhögskolan i Stockholm.

– Då fixade jag ett hyresrum i Gamla stan hos en gammal sångpedagog som varje morgon väckte mig med när hon skulle sjunga upp, skrattar Sture.

Han stod nu i ett vägskäl, studier eller att fortsätta lira trummor åt Little Gerald? Sture valde att studera.

– Men redan efter en vecka så träffade jag en kille som gick en årskurs över mig, Per Notini i bandet Slim´s Blues Gang. Vi spelade på nätterna och pluggade på dagarna. Det blev inte mycket sömn, men det gick och det var riktigt kul hela tiden, säger han.

Bandet lirade runt om på Stockholms blueshak och bestod av förutom Sture och Per Notini av Roffe Wickström på gitarr, Bosse Dahlberg på elbas och Krister Eklund, saxofon.

Sture lärde känna musikeliten i Stockholm och blev god vän med bland andra Anders Berglund.

– Jag ringde Anders och då sa han vilken tur att du ringer Sture. Vår trummis fick sparken i går eftersom han snodde plånboken av kapellmästaren. Så vi behöver en trummis.

Sture tog första tåget och hämtade upp sina trummor och hoppade direkt med i Anders Berglunds band, Alfies.

Han minns framförallt spelningen på Gröna Lund inför 16 000 besökare. Det var den amerikanske skådespelaren Henry Darrow, med sin karaktär Manolito Montoya som skulle komma på besök och Sture och Alfies skulle spela musiken.

– Vi hade repat in efter noter och när de drog upp ridån och vi började spela introt kom en vindpust och tog med sig alla notpapper. Som tur var hade vi lärt oss musiken utantill, skrattar Sture.

Sedan bar det i väg på en åtta dagar lång turné med Manolito. Tjejerna var som galna och slog mot turnébussen minns Sture.

– Vi körde tretton spelningar och vart vi än var så var tjejerna helt hysteriska, men Manolito var precis som vilken som helst, otroligt vänlig, säger han.

Vad är det som lockar med bluesmusiken och just trummor?

– När jag spelar känns det bra i hela kroppen. Blues kommer från hjärtat och man bjuder på sig själv.

När två år hade gått sprack bandet Alfies och Anders Berglund blev med i Blåblues tillsammans med Björn Skifs.

– Det var så nära att jag själv gick med i Blåblues, men det rann ut i sanden.

I stället återgick Sture till Slim´s Gang Blues och varvade studierna med musiken.

– Det passade sig bättre att hålla sig kring Stockholm eftersom jag hade skolan där att sköta och det var lagom med spelningar.

1971 tog Sture lärarexamen och började direkt på Stenhammarskolan på Ekerö.

Det måste ha varit enorma kontraster för dig att helt plötsligt lära ut matematik i stället för att turnera?

– Nej då, det gick bra. Jag ordnade morgonsamlingar där vi spelade jazz och blues. Det var skitkul.

På sidan av yrket startade Sture även bandet Stures hönsgård där han själv var kompositör och skrev låtarna.

Under 17 år levde Sture tillsammans med sin första fru, tills den dagen då hon helt utan förvarning lämnade honom för hans bästa vän. Sture tog till flaskan för att lindra sorgen och sveket.

– Skilsmässan var nog det som utlöste mitt alkoholmissbruk. Efter det har det gått i vågor, upp och ner.

Men innan dess hade Sture inga alkoholproblem.

– För att orka spela hela nätterna och studera på dagarna så var det strikt förbjudet att dricka. Det rådde nykterhet i orkestrarna, säger han.

Sture berättar att hans missbruk är ganska unikt när han jämför med övriga som lider av missbruk.

– De flesta jag har träffat började dricka i tidig ålder och jag själv hade inget sug över huvud taget. Det låg latent alltså och det hade man ju ingen aning om att det skulle dyka upp, säger han.

Efter en kort tid träffade Sture en ny kvinna och de gifte sig. De levde tillsammans i tio år till den dagen då hon fick ett astmaanfall och dog. Hennes dotter tog över deras hus och Sture levde till en början i en friggebod på tomten men blev sedan även utkastad därifrån och fick leva på gatan.

– I ett och ett halvt år levde jag som hemlös tills den dagen då jag ramlade och bröt lårbenet och hamnade på sjukhus.

Efter fem dagar på sjukhuset greppade Sture sina kryckor och hoppade ner till Stockholms centralstation och tog första bästa tåg hem till Fagersta.

Året var nu 2001 och Sture flyttade in hos sin mamma och hjälpte henne med allt bestyr kring huset, handlade mat och skötte trädgården.

2007 dog mamma Vera och Sture ärvde huset.

Han började arbeta inom omsorgen och hoppade in en termin på Risbroskolan och undervisade i matematik.

Dagligen slåss Sture mot sitt alkoholmissbruk och har bra dagar och mindre bra.

Vad är det du känner när du faller tillbaka i ditt missbruk? Vad är det som utlöser drickandet?

– Det är mest sorg och misslyckande. Det behöver inte alltid vara någonting specifikt eftersom det är en sjukdom. Men går jag på behandling och följer dess principer så håller jag mig nykter. Det är en ständig kamp, säger han.

För ett par veckor sedan spelade Sture vid Eskiln under Bluesjamen. Innan dess hade han inte hålli t i ett par trumpinnar på över ett halvår. Publiken jublade efter spelningen och Sture själv lyste upp som en sol.

Hur kändes det att sitta bakom trummorna igen?

– Underbart. Det var riktigt kul och förhoppningsvis så blir det fler spelningar. Jag blir lycklig när jag får spela, säger han.

I dag känner sig Sture stark och kämpar för att hålla sig nykter. Han går på behandling och vet att spelningarna haglar tätt så länge han har en bra dag.

I sin källare står tre trumset och fem afrikanska trummor. Ett av trumseten är av märket Slingerland från 1963 och ett annat är Ludvig från 1964 (samma som The Beatles använde sig av).

Då kanske man får se dig bakom trummorna igen?

– Det hoppas jag. Nu är jag ju pensionär och har all tid i världen, säger Sture och ler brett.

EMELI LILLBACKA

Mer läsning

Annons