Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vandringen blev en känslomässigt stark resa

Det tog Anders Törnblom 30 dagar att gå den 800 kilometer långa pilgrimsvandringen El Camino. Han brukar jämföra det med att gå 20 Stockholm marathon.

Annons
Anders Törnblom håller stolt i sitt diplom och vandringsstaven som hjälp honom upp och ner för backarna under vandringen.

Allt som behövs för att gå vandringen är ett pilgrimspass.

– Man får pilgrimsstämplar längs med vägen. Till slut är det fullt! säger Anders och visar upp alla stämplarna han har i sitt pass.

Det var i april i år som han satte sig på flyget för att åka ner till starten i franska St Jean Pied de Port. Målet på den 80 mil långa vandringen, som huvudsakligen går genom Spanien, är staden Santiago de Compostela.

Redan för ett par år sedan började Anders fundera på att gå vandringen. För ett år sedan började han förbereda sig med långa promenader.

– Jag tänkte att om jag kan gå till Norberg och klara mig hem igen så klarar jag El Camino.

Första dagen på pilgrimsvandringen var en av de tuffaste dagarna Anders var tvungen att härda ut.

Han lämnade den franska byn och började gå.

– Vad jag inte vet då är att det börjar med en två mil lång uppförsbacke, säger han med ett skratt.

Han vandrade upp till 1400 meters höjd och vittnar om hur det var snö på vissa av topparna under hans vandring.

Anders hade med sig shorts, T-shirts, ankelsockor, gympaskor och en lätt jacka. Spanjorerna gick omkring med täckjackor.

– De tittade konstigt på mig, säger han och förklarar att han vissa sträckor fick gå så snabbt och så mycket han orkade för att hålla värmen.

Efter den två mil långa vandringen uppför börjar nerförsbacken. Det är då Anders märker att han drabbats av akut vätskebrist. Han slinter med vandringsstaven och faller nerför backen.

Han landar i en buske och är täckt av kardborrar och blöder näsblod. Två tjejer hjälper honom upp och ger honom vatten.

Anders klarar sig så småningom till första stoppet.

– Det var en kilometer kvar till klostret där jag skulle övernatta. Den kilometern var så otroligt lång!

Väl framme på rummet tar han sig en funderare.

– Då tänkte jag så här, det är kul att prova men det är finito. Det är inte en chans att jag fortsätter. Jag visste att jag inte hade en möjlighet att klara det här.

Då hade han gått tre mil.

– Jag sov som en klubbad oxe, säger Anders och ler.

När han vaknade nästa dag hade han ont.

– Mest hela jag är en stor smärta!

Munkarna på klostret övertalade honom att fortsätta. Och dag två gick han 27 kilometer.

Anders fortsatte vandringen. Han berättar med stor inlevelse om vad han upplevde och människorna han träffade. Flera gånger blir det känslosamt. När han tar fram dagboken som han antecknade i varje dag visar han hur varje inlägg slutar med att han tror att han ska ge upp nästa dag. Men Anders kämpade vidare. Det var tävlingsinstinkten som tog över.

– Det var psyket som räddade mig, som gjorde att jag klarade av det.

Han hade ju berättat för alla hemma i Fagersta att han skulle göra vandringen. Det peppade honom.

Anders säger att han inte är en man som har nära till gråten, men under vandringen brast det för honom några gånger.

Efter en 30 dagars lång vandring står Anders på en kulle och tittar ner på Santiago de Compostela – målet.

– Då först insåg jag att jag kommer klara det! Fan vad maffigt.

En man med en strävhårig tax gick förbi och Anders frågade honom om det verkligen var Compostela han såg.

– Och det var det. Då brast det! Jag stod och grät.

När Anders kom fram till byggnaden där han skulle få diplomet var det ett hundratal pilgrimer före honom i kön. De flesta hade bara gått de sista tio milen som krävs för att få diplom.

Han berättar att mannen som delade ut diplomen inte visade någon särskild reaktion förrän Anders kom fram till bordet.

– När jag kommer in ställer han sig upp och säger oj, wow! Här är någon som gått hela! Sedan applåderade de.

De ropade fram en äldre herre som var klädd i något som påminner om en biskops klädsel.

– Han lutar sig fram och lägger händerna på mina axlar och säger very, very well done. Tårarna bara rann.

Anders återvände till Fagersta med en mängd nya minnen och upplevelser. Han ångrar inte för en sekund att han gjorde vandringen.

– Jag är jättestolt över att jag gjort det, att jag har klarat av det. Men jag skulle inte orka göra det en gång till.

Framme. Efter 30 dagar till fots var Anders äntligen framme ii Santiago de Compostela.
Stämplar. Anders pilgrimspass var full med stämplar som han samlat på sig längs vägen.

Mer läsning

Annons