Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anyuru om terrorns tomhet i ny bok

Terrordåden i Paris sände "chockvågor av sorg" över Johannes Anyuru. I hans nya bok urartar våldet i en dystopisk framtid, där islamister och islamofober har liknande mål. Men barnen står för skärvor av hopp.

Annons

Poeten och författaren Johannes Anyuru är aktuell med boken

Johannes Anyuru brukar känna tillförsikt inför världen. Men när oron kommer, är det då paranoia eller befogad förtvivlan, undrar han?

I sin nya bok "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" drar han framtidsscenarierna till sin spets: i en avlägsen framtid tvingas muslimer skriva på medborgarkontrakt för att inte kallas Sverigefiender. Medborgargarden börjar "skydda svenskarna". Och slutligen stängs muslimerna in i läger.

– För det mesta känner jag att Europa aldrig kommer att bli totalitärt igen. Men vissa ögonblick får jag känslan av att vara en krabba som håller på att kokas, utan att märka att temperaturen skruvas upp. Jag accepterar mer våld i dag än vad jag trodde att jag skulle göra för fem år sedan. Nazister på bokmässan. Sådant som förut hade varit otänkbart är nu en verklighet, säger han eftertänksamt.

Tänker kring terror

Sedan debuten har Johannes Anyuru mixat poetiskt egensinne med politisk sprängkraft. Han pratar likadant, med irrbloss av poesi bland analyserna. Men den här boken hade han svårt att skriva, den var en större utmaning än den hyllade om hans pappas såriga förflutna. Boken föddes ur terrorattacken mot den franska serietidningen Charlie Hebdo.

– Under attacken kände jag chockvågor av sorg skölja in i min värld. Sedan vrede och oro över vilken framtid det skulle skapa, säger han.

Han ville undvika terrorns klichéer. Boken inleds med ett attentat mot tidningen "Hondos", utfört av tre individer som svär trohet till Daesh, IS. Men en av dem, en kvinna, viskar i kalabaliken "Jag tror inte att vi ska vara här".

Två år senare är hon inlagd på en klinik, och berättar där en otrolig historia för en författare: Hon säger sig komma från framtiden.

– Det som gjorde det möjligt att skriva boken var att det fanns ett spår av något annat, science fiction, vansinne eller poesi. Det lyfter upp boken ur den självklara tolkningen, säger Johannes Anyuru.Balans på knivsegg

Anyuru har läst det mesta om svenska män som vill kriga i Syrien: de kommer från utanförskapsområden, är kriminella och har rökt hasch. Det är en stereotyp, som han också tror är sann. Men den hjälper främst majoritetssamhället, i arbetet mot radikalisering, säger han och förklarar:

– Som muslim måste jag se på det ur ett andligt perspektiv. Med andlighet menar jag att vända sig inåt, mot den muslimska civilisationen. Det pågår ständigt diskussioner om det här. Men de speglas inte utåt, åtminstone inte i Sverige. Jag ville visa den sorg som finns bland muslimer över de här attackerna, vreden och det sätt vi brottas med vårt eget eventuella ansvar, säger han.

Det är nu tio år sedan Johannes Anyuru upptäckte religionen. Av sin troende far fick han höra att muslimer själva är det bästa argumentet mot islam. Han skrattar till, "vi gör inte alltid den bästa reklamen för vår religion". Sedan blir han allvarlig: skrivandet har varit en balansakt på en knivsegg, mellan islamister och islamofober, som alla förskjuter gränserna för våldet.

– Nazister och terrorister har det gemensamt, de gör så att något händer, sedan måste människor förhålla sig till det och det förändrar vårt sätt att tänka, tala och sätta gränser. Fascismen tar en genväg till förändring.

Hittar hoppet

För Johannes Anyuru står tron för tröst, ljus och sanning. Mening. På så sätt är den besläktad med kärleken, tycker han. Så starka känslor utnyttjas också ofta i politiska syften.

Själv försöker han fånga de känslorna bortom det rationella språket med poesin. Sedan den förra boken har han också gått igenom en stor förändring: Johannes Anyuru har blivit pappa. Barnen får honom att tänka på framtiden. De står för hoppet.

– Men jag kan också känna förtvivlan, över hur mina barn kommer att klara sig i världen. Jag blir sårbar på nytt för ett våld som jag redan har hanterat och inlemmat i mig själv, som handlar om att jag är muslim och svart, säger han.

Dystopin är trots allt perforerad av ljus, allt annat tycker han vore ointressant.

– Allt jag skriver handlar om att hitta ett autentiskt hopp, ett hopp som tittar på skuggorna

utan att rygga undan men som också försöker se ljuset. Det var viktigt med den här boken.

_ Allt jag skriver handlar om att hitta ett autentiskt hopp, säger författaren Johannes Anyuru.

Fakta: Johannes Anyuru

Född: 1979

Bor: I Göteborg

Familj: Fru och fyra barn, tre bonusbarn och en sex månader gammal dotter.

Läser helst: Poesi.

Bakgrund: Johannes Anyuru debuterade 2003 med diktsamlingen "Det är bara gudarna som är nya". Diktsamlingen "Städerna inuti Hall" nominerades till Augustpriset 2009. Året därpå romandebuterade han med "Skulle jag dö under andra himlar".

Han fick sitt internationella genombrott med "En storm kom från paradiset" som handlar om hans pappa som var stridspilot från Uganda. Den har översatts till franska, tyska, holländska, engelska, norska, finska och danska. För den boken blev han också nominerad till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris.

Förutom att skriva böcker har han undervisat i kreativt skrivande och satt upp teaterföreställningen "Abstrakt rap".

Han har fått en rad priser, bland andra Stig Sjödinpriset 2011, SvD:s litteraturpris 2012, Samfundet de nios vinterpris 2014.

Johannes Anyuru om...

... att skriva politiskt:

"På grund av den jag är blir det också en roman om att hitta hem politiskt, på annat sätt än när till exempel Kerouac skrev 'På drift'. Om jag som svart man skulle skriva 'På drift' skulle den bli politisk för min kropp är politiserad. I perioder har jag varit väldigt politisk, jag har skrivit debattinlägg och sysslat med aktivism i olika former. För mig har det alltid varit en del av den estetiska idén av ett konstverk, hur det behandlar det faktum att vi är sociala, politiska varelser. 'På drift' förlorar sin lyskraft för att den är politiskt omedveten, han skriver klumpigt om kvinnor och latinamerikanska gästarbetare. Det är inte moral utan bara vad jag känner igen mig i eller inte."

... att flytta från Sverige, som författaren i boken drömmer om:

"Ibland har jag tänkt på det på allvar. Min fru är från Kalifornien och vi har tänkt på att flytta, av flera skäl som är uppenbara för alla som bor i Sverige i mars. Länge såg det ut som att Europa var högerpopulismens fäste i världen. Men det var före Trump".

... orden "Sveriefiende" och "Sverigevän":

"För länge sedan läste jag Breiviks manifest, delar av det. Mycket går inte att läsa för han har bara gjort copy paste – på tal om terrorns tomhet. I hans tonår umgicks han med pakistanier i Oslo och han beundrar deras sätt att vara stolta över sin flagga och sitt land. Det är en av

erfarenheterna han griper tillbaka på, "varför får inte jag vara stolt". De här högerextrema rörelserna är identitetspolitiska rörelser som vill bevara sin grupps privilegier. Men det är ett missförstånd att en pakistansk tonåring i Oslo skulle vara nationalist på ett sätt han skulle vara i Pakistan. När man lever i exil föds ett annan slags nationalism. Breivik men också SD beter sig som att de är i exil i sitt eget land. De spelar på det."

... att muslimer är bästa argumentet mot islam:

"Det värsta du kan göra som muslim är att ge en dålig bild av islam. Men det gör vi hela tiden. Muslimer i Sverige och Europa tillhör väldigt ofta arbetarklassen och ett slags underklass. Att vara en ung man från arbetarklassen, som jag själv har varit, det är inte alltid så lätt att ha en god karaktär då och att föra sig med perfekt etikett. Men egentligen är det kravet från islam. Klassförklaringen är egentligen inte giltig för de första muslimerna var enormt mycket fattigare och uppförde sig som hjältar."

Mer läsning

Annons