Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne – Sture Lindberg

Även om Sture lämnar efter sig en känsla av saknad och tomhet, så gör minnena honom levande igen.

Annons

 Året var 1959 på hösten. Vi var jämnåriga och gick i parallellklasser. Mitt under en lektion kom en annan klasslärare in. Hon sade stolt att hon hade en överraskning till oss: "Jag har en elev som är duktig på något ovanligt, han heter Sture". In i klassrummet kom han, och alla var tysta. Han började joddla. Det var vackert, roligt, musikaliskt och originellt. Han fick uppträda och joddla i alla klasser. Han var 11 år gammal och hade redan börjat turnera!

Sture blev senare även själv lärare, och en bra sådan, uppskattad av elever, deras föräldrar och kollegor. Han undervisade även i gitarrspel som hans elever har i gott minne. Han utövade två yrken parallellt - lärare och musiker.

Som musiker kom hela hans personlighet mer till fullt uttryck. Han var den gamla tidens "urtyp" av trummisar. Musiken var i centrum, men han missade inget tillfälle att showa och underhålla. Han joddlade och jonglerade med sina trumpinnar i sitt trumspel, en väldigt bra och skicklig jazztrummis. Med glimten i ögat och utan att mena det bokstavligt sade han en gång: "Jag är Fagerstas Art Blakey". Utöver det så gav han oss alla andra som spelade med honom del av sin originella, charmiga och roliga personlighet.

Sture fick lida mycket, och det är ofta ödet för äkta artister. I all känsla av saknad efter honom, så fortsätter han ändå att sprida glädje omkring sig.

Stefan Poluha