Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag har bevis – det finns vuxna som kan hantera utåtagerande barn

"Ingen har klarat av att hantera honom" står det i Antons papper. Det kan inte stämma. Även om de är få, så finns det de som kan. Hälsningar från en före detta fritidspedagog.

Annons

Jag själv var alldeles för ung, då 1998, när jag började arbeta som fritidspedagog. Ofärdig, trots mina tre år på högskola. 23 år ung sattes jag att ansvara för pedagogisk verksamhet på ett fritidshem för ettor på Bäckby, en av de förorter i Västerås som var och fortfarande är allra mest berömd för stök. Då var det bombhot och knark, nu brinner bilarna.

Foto: Iréne Wallgren/Jessica Andersson

Hur som helst. Till oss på fritis kom många barn som hade det tufft hemma av olika anledningar. Fattigdom, föräldrars drogproblem, misshandel, övergrepp i familjen, flykt från annat land, bokstavskombinationer. Och jag ska vara ärlig, jag var inte särskilt bra på att nå fram till många av de här barnen, särskilt pojkarna. Jag var för omogen för att förstå djupet i deras problematik, förstod inte vad de behövde höra, vilka gränser jag skulle sätta och vad jag skulle låta passera. Jag var alldeles för sträng och fyrkantig.

Som tur var hade barnen inte bara mig, de hade också Harriet. Hennes specialitet var de oroliga, utåtagerande pojkarna, även om alla barn oavsett inre strider älskade Harriet mest av alla fröknar. Hon gjorde dagligen underverk.

Jag är så glad för de barn som fått möta Harriet eller någon som är som hon. Jag önskar att Anton hade fått göra det.

När jag satt mittemot Anton och intervjuade honom om hans upplevelse av att vara intagen på Sundbo ungdomshem tänkte jag på Harriet. Om hon mött Anton när han var sju-åtta år är jag övertygad om att de hade blivit bästisar och bundis. Hon hade sett att han hade det tufft och satt sig ner med honom i knät, läst en bok, kanske berättat om sina blommor, eller om den gången hennes brorsa såg en riktig hustomte. Jo, det stämmer. Alla som hört Harriet berätta den historien vet att det är sant.

Läs också [+]: Anton om att kämpa för att bli en bra vuxen

Den dagen när alla såg att Anton var extra tyngd var det hon som hade tagit honom i handen, men inte tvingat honom till något. Efter ett tag hade han börjat berätta. Hon hade fått höra sanningen och inte ens höjt på ögonbrynen. När han såg att hon inte blev chockad över vad hon fått höra hade han berättat allt som gick att berätta. Hon kanske hade frågat "hur skulle du vilja att det var istället?" och smekt honom över kinden. Sen hade de gått ut i köket och tagit en banan, kanske skurit den som en krokodil och sen hade Anton lekt vidare med kompisarna.

Läs också (+): Sundbochefen om att intagna får skador

Och nästa gång när Anton utåtagerade, kanske när han slog en klasskompis eller krossade en ruta med en lösryckt planka, hade han antagligen lyssnat på just Harriet när hon sagt åt honom på skarpen. Han hade troligtvis litat så mycket på henne att han låtit henne hålla honom i en fast kram tills han lugnat ner sig. Sen hade hon frågat vad det var som hänt egentligen och att hon visste att han visste att så där gör man inte. Och Anton hade lyssnat.

Jag är så glad för de barn som fått möta Harriet eller någon som är som hon. Jag önskar att Anton hade fått göra det.

Mer läsning

Annons