Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Slå då! Kom igen din horunge"

Det var varmt och klibbigt. Jag sträckte mig efter min vattenflaska i fönstret för att släcka min törst. Jag kollade ut genom det repiga bepansrade fönstret, äntligen fick jag se dagsljuset strömma in mellan hålen på de fem meter höga stängslen med taggtråd.

Annons

Anton, då 15 år, stod våren 2016 under åtal för skadegörelse och placerades under åtalstiden på Sundbo ungdomshem utanför Fagersta, en av institutionerna inom Statens institutionsstyrelse. Detta är hans berättelse om vad som hände en kväll i maj 2016. Samtliga namn är fingerade.

Ute vid basketkorgen på rastgården såg jag hur asfaltens stenar glittrade när solen låg på. Övervakningskameror, bepansrade fönster och hopplöshet.

Jag satte på mig mina skor för att underlätta smärtan från min skolios. Alla skor förutom tofflor är förbjudna på avdelningen, men eftersom jag har ett läkarintyg på att skor underlättar min smärta så får jag ha skor.

Läs mer: Anton vill berätta för att hälpa andra ungdomar

En ur personalen fick syn på mina skor och sa att jag skulle ta av mig dem. I samma veva som han, vi kan kalla honom Muhammed, påpekade det kom en annan ur personalen instudsande genom en dörr. Han var min kontaktperson och vi kan kalla honom Abdi.

Inte för att jag förväntar mig att alla ska tycka att vi förtjänar att bli bra behandlade. Men vi förtjänar väl en andra chans att bevisa att vi inte är mindre människor än någon annan?

När Abdi kom in började Muhammed gå emot mig. Han skrek åt mig att ta av mig skorna. Jag kollade till vänster och såg att Abdi hade ställt sig bredvid mig för att backa upp sin kollega. Jag satt lugnt och stilla på en stol, när jag hörde det där larmet. Larmet som går när en ungdom utsätter någon i personalen för fara. Det låter som ett krigslarm med dubbla korta signaler.

Jag satt fortfarande helt lugn på stolen. Sedan drog personalen tag i mina armar och försökte leda in mig till isoleringen. När de drog tag i mina armar blev jag förbannad. Jag skrek till Muhammed som höll i min ena arm:

– Jag kommer slå sönder dig!

Fyra storväxta personer stormade in för att hjälpa sina kollegor. De drog in mig på isoleringen.

Det finns kameror på hela anstalten förutom i våra rum, duscharna och i isoleringscellerna. Det utnyttjade de och stängde isoleringsdörren så att kameran inte skulle kunna se vad som hände i isoleringen. De höll fast mig på den gula plastmadrassen på golvet i isoleringen och började prata kurdiska med varandra så att jag inte skulle förstå vad de sa. Muhammed kom fram och tryckte ner sitt knä i nacken på mig.

BAM! BAM! BAM!

Hans hårda knogar träffade min högra kind och mitt bakhuvud.

Mina rop på hjälp hjälpte inte. De skrek:

– Lugna dig och sluta skrik!

Plötsligt slutade de hårda slagen. En röst i mitt öra, jag kände igen den som Muhammeds, sa:

– Vem var det du skulle slå sönder, va? Slå då! Kom igen, din horunge!

Jag fann inte några ord och spottade ilsket i madrassen medan tårarna rann. Jag gjorde mig beredd på att slagen skulle börja igen. Plötsligt kände jag att något i min axel höll på att gå sönder. Jag såg i skuggan på väggen att Muhammed hade dragit min arm rakt upp i luften bakom ryggen på mig. Jag tror aldrig jag har skrikit så högt förut. Han släppte min arm kvickt när isoleringsdörren öppnades och andra ur personalen kom in och sa till dem att gå ut.

Läs mer: Institutionschefen "Oacceptabelt kalla någon horunge"

En efter en gick de ut. Jag låg helt stilla på madrassen och grät förtvivlat. Jag försökte röra armen, men misslyckades.

Efter fem minuter öppnades den tjocka dörren och jag blev riktigt rädd när jag såg tre andra ur personalen komma in.

– Snälla, slå mig inte mer! Jag ger mig, jag ger mig, jag vill inte bråka, sa jag medan tårarna rann och rädslan höll på att få mitt hjärta att explodera.

– Ingen ska slå dig. Varför tror du det?

Jag tittade upp och såg en kvinna i personalen. Intill henne stod Olof, en av de absolut bästa som jag träffat under mina år på ungdomsinstitutioner. Bredvid honom stod en man och flinade. Han var en av dem som hade hållt fast mig när Muhammed matade slag mot mig.

Jag förklarade allting. Jag sa till dem att Abdi, min kontaktperson, och några andra hade hållit fast mig medan Muhammed slog mot mitt huvud. Jag sa också att jag hade ont i axeln och inte kunde röra den, och det hade de nog förstått eftersom ambulans redan var på väg.

På sjukhuset träffade jag tre läkare. Olof hälsade på mig och klappade mig lätt på benet. Han hade hört Muhammeds version, och frågade vad som egentligen hade hänt i isoleringen.

När jag förklarat för honom blev han minst sagt förbannad. Han sa till mig att han visste att de måste gjort något fel eftersom varken personal eller ungdomar skulle kunna skada sig på det sättet annars. I samma veva som hans ilska höll på att ta över kom en läkare in och sa att vi skulle till röntgen. De kunde inte hitta några skelettskador på mig, men läkaren såg att min muskel på baksidan av axeln var skadad och att den inte skulle läka utan hjälp från sjukgymnast.

Hela händelseförloppet som utspelades på Sundbo var självklart jobbigt, men det jobbigaste var nog att höra att min kontaktperson Abdi fullständigt nekade till att det förekommit något slags våld i isoleringen. Det gjorde mig illamående och äcklad.

Ett besked som jag fick efter att en internutredning startats på Sundbo gjorde mig också förtvivlad och ledsen. Muhammed hade bara fått byta från vår avdelning till en annan avdelning, för att de inte hade tillräckliga bevis på att han hade skadat mig fysiskt. Trots att det fanns papper från sjukhuset på att min axelskada inte kunnat orsakas utan något våldsamt förlopp. Sedan fanns det ju papper på att jag fick ha skor på avdelningen eftersom den dämpade smärtan från min skolios, och det var ju på grund av att jag tog på mig skor som de valde att isolera mig.

Från Sundbo har jag bara dåliga minnen, jag fick inte någon som helst hjälp med mina problem där, och bemötandet från personalen var inte alltför sällan aggressivt och våldsamt. Om personalen under våra vistelser där vi blir placerade, börjar uppträda aggressivt och inte ger oss den hjälp vi behöver för att kunna undvika att dra oss till kriminalitet – hur ska vi då kunna slussas ut i samhället igen utan risk för återfall?

Människor behöver öppna ögonen och se hur vi innanför stängsel och murar blir behandlade. Inte för att jag förväntar mig att alla ska tycka att vi förtjänar att bli bra behandlade. Men vi förtjänar väl en andra chans att bevisa att vi inte är mindre människor än någon annan?

Mer läsning