Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

1700-talet – tiden då Norberg gav järnet

1700-talet var järnmalmens storhetstid – för både Sverige och Norberg. Ny konkurrens på 1900-talet kom sedan att sätta punkt för en 800 år lång epok i Norberg.

Annons
ingick. Under medeltiden hörde Västanfors församling till Norbergs församling, något som visar på den centrala ställning Norbergs samhälle tidigare haft i området.Foto: Robin Högberg

Under 1600-talet gick malmen från Norbergs gruvor bara till det egna bergslaget och till bygderna i närområdet. Detta ändrades dock på 1700-talet, då allt större områden blev mer eller mindre beroende av malmen från Norberg, enligt Norbergsboken – en sockenbeskrivning.

Läs mer: När Norbergs välfärd var en angelägenhet för hela riket

– 1700-talet är guldåldern för Norberg. Det var det viktigaste samhället i Bergslagen och i stort sett alla jobbade inom järnindustrin, säger Sven Olov Pettersson, ordförande i Norbergs hembygdsförening.

Norbergsmalmens expansion blev påtaglig redan 1716, då råvaran levererades till hyttor i Södermanland, Norrland och Finland. Men malmen gick även utrikes.

– På 1700-talet stod Norberg för 75 procent av malmen som Sverige exporterade ut i Europa, säger Sten Bergh, tidigare ordförande i hembygdsföreningen.

Konjunkturen under 1720-talet ledde till ett ökat intresse för tackjärnsproduktionen, och kungen drev på för att slå samman fler produktionsenheter.

Och trots att antalet hyttor i Norberg minskade med hälften mellan år 1686 och 1784 fördubblade bergslaget sin tackjärnsproduktion.

Men Norbergs höga status under 1700-talet märktes inte bara rent ekonomiskt.

Läs mer: Fagersta – staden som fick en för stor kostym

– Redan vid mitten av 1700-talet fanns det en folkskola i Norberg, medan folkskolan blev obligatorisk i hela landet först 1842, säger Sten Bergh.

Det finns även ett samband mellan järnhanteringens betydelse för bygden och befolkningsutvecklingen, menar Sten Bergh.

– Historiskt syns tre tydliga toppar i befolkningsutvecklingen: 1870, under tyskfranska kriget, samt vid första och andra världskriget. Det behövdes mer folk i gruvorna, helt enkelt.

På 1800-talet moderniserades järnindustrin bland annat tack vare elektriciteten, dynamiten och industrialiseringen. Problemen kom på 1960-talet, när Norbergsmalmen utsattes för en hårdare konkurrens.

– Malm från Liberia var billigare per ton att frakta till Oxelösund än malm från Norberg till Oxelösund. Då är det inte lätt att få ihop det. Och då hade även de norrländska gruvfälten börjat komma i gång, säger Sten Bergh.

Läs mer: Skinnskatteberg byggdes kring industrierna

Sven Olov Pettersson, som drev eget plåtslageri i Norberg i 40 år, minns.

– Nedgången påverkade mig också eftersom jag gjorde jobb åt gruvnäringen. Jag märkte att gruvorna började läggas ned på 60-talet. Därefter har det varit en konstant nedgång.

1974 byggde Asea Europas modernaste masugn i Spännarhyttan. 1981 stängdes den för gott, vilket var det definitiva slutet på en industri som varat i flera hundra år.

– Från 1100- till 1900-talet var det järnet som var identiteten. När masugnen i Spännarhyttan stängdes fick alla anställda plötsligt skaffa andra jobb. Men det var inget att göra åt, säger Sven Olov Pettersson.

Mer läsning

Annons