Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norbergskvinnan som fick skulden för Elsasbranden

Friad från alla misstankar av det svenska rättsväsendet, men dömd i ögonen på många norbergare. Hon är kvinnan som misstänktes för medhjälp vid branden på Elsa Andersons konditori.Sedan polisens misstankar släpptes har hon fortsatt vara Norbergs syndabock.

Annons

Natten den 21 augusti 2015 brann folkkära Elsa Andersons konditori ned till grunden.

Eftersom hon bodde i närheten vaknade hon samma morgon till en röklukt och flera sms från vänner och familj som sett branden. Nyheten spred sig fort och snart var det allt människorna i Norberg pratade om.

Läs mer: Elsa Andersons Konditori i lågor

Den 28 augusti hade polisen inga misstänkta för den anlagda branden och förundersökningsledaren pratade om att det i Norberg rådde ett känsligt läge med mycket ryktesspridning. Alla ville hitta den skyldige men utredningen kammade noll.

Nästan två månader efter branden ringer det i hennes telefon. Det är polisen som vill att hon ska komma in till stationen för förhör.

– Jag tänkte att det var för att jag bodde nära och de ville höra om jag sett något. Men när jag kom dit beslagtog de min telefon och det var då jag insåg att något var fel, säger hon.

Hon anhålls den 7 oktober skäligen misstänkt för medhjälp till branden och två dagar senare häktas hon av tingsrätten.

– Det var som att någon sköt mig. Jag blev helt tom och luften bara gick ur mig när jag fick beskedet, berättar hon.

Läs mer: Misstänkt för medhjälp häktad

De kommande två veckorna satt hon på häktet i Västerås och fick inte träffa någon annan än sin advokat och polispersonalen. Hon hade fulla restriktioner och bara en timme om dagen fick hon vistas utanför sin cell på rastgården.

När det två veckor senare stod klart att hon inte skulle omhäktas utan skulle få åka hem så trodde hon att mardrömmen äntligen var över. Men redan i bilen hem återkom klumpen i magen.

– Jag trodde ingen visste att jag varit häktad, men alla visste och jag ville bara låsa in mig hemma för att slippa alla blickar och viskningar. Ett tag funderade jag även på att flytta från Norberg, säger hon.

– Men mina föräldrar övertalade mig att stanna kvar och att gå ut med huvudet högt eftersom jag inte gjort något, fortsätter hon.

Läs mer: Häktade kvinnan har släppts

Oskyldig eller inte. I byns ögon var hon det närmaste de hade till en skyldig för branden på Elsas.

– Det var jättejobbigt. Människor jag vuxit upp med pratade bakom ryggen på mig om att jag hade gjort det, det gjorde extra ont, säger hon.

Även idag, ett år senare går det inte många veckor utan att hon får höra att det var hon som var skyldig. Men det sägs inte till henne personligen, utan oftast är det hennes vänner och familj som frågas ut på ”sanningen” eller att hennes initialer hängs ut på sociala medier.

– Det kommer i vågor. När det känns som att det äntligen är över så kommer det upp igen. Då väcks samma jobbiga känslor till liv, säger hon.

Varför tror det att är så?

– Jag vet inte riktigt. Kanske för att Elsas var så kärt i Norberg och folk vill ha en skyldig, och eftersom jag var misstänkt så blev jag enkel att skylla på. Jag blev syndabock.

Läs mer: Norbergarna visade sin kärlek till Elsas

Sedan december har Norbergskvinnan helt varit avskriven som misstänkt i utredningen och polisen har fortfarande inte hittat någon skyldig. Trots att polisens häktning blev starten på denna episod i hennes liv så har hon inget ont att säga den.

– De har bara skött sitt jobb. Under tiden i häktet hjälpte de mig jättemycket med att lugna ner mig när jag var rädd och med att lämna meddelanden till mina föräldrar, säger hon.

– Jag blev misstänkt för att jag hade tankat dagen innan branden och min bil passade in på en vittnesbeskrivning.

Läs mer: Polisen söker uppgifter om ljus bil

Ett år efter branden har hon nu gett upp om att folk helt ska glömma att hon ett tag var misstänkt för medhjälp vid branden på Elsas. Men har förhoppningar om att bli betrodd när hon säger att hon är oskyldig.

– Det känns som att ingen lyssnat på min historia och det känns skönt att få prata ut om det. Men jag tror tyvärr att det här aldrig riktigt kommer försvinna, säger hon.

Mer läsning

Annons