Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag förbehåller mig rätten till min vrede

Artikel 43 av 56
Lastbilsdådet i Stockholm
Visa alla artiklar

Dagarna som gått har tagit andan ur oss, timme efter timme. Världen utanför Stockholm har upphört att existera.

Annons

Hör Ann-Christine Kihl själv läsa sin krönika:

Attacken, alla offer, de stora insatserna, blommorna, vittnesmålen, manifestationerna av kärlek. Följt av intervjuer med rikspolitiker där ingen ville dra politiska poäng, bara visa enighet. Klädsamt och nödvändigt i en stund när alla måste blåhålla i de värden som gör oss till människor.

Men inget kärleksbudskap kunde skydda en elvaåring på väg hem från skolan för att möta sin mamma i city, eller någon av de andra offren för attacken. Jag förbehåller mig rätten att också känna vrede. Även att de nödvändiga frågorna ska upp på bordet, trots en kollektiv rädsla för ”hårdare tag”. Men extremism, vitmakt- eller islamistanstruken, är ett förtryck och ett sabotage av det samhälle vi vill ha; öppet, tolerant, mångkulturellt.

Rädsla och otrygghet på marknader, uteserveringar och shoppinggator är inte en känsla vi ska hantera i terapisoffan, det kommer ur ett hot som ska definieras och hanteras. Därför kan vi inte rygga för att tala tydligt om islamism - och vad vi gör åt den. I debatt efter debatt uppmanas till ”försiktighet” om ämnet för att inte demonisera och stigmatisera vanliga muslimer. Det blir ett absurt och kontraproduktivt resonemang eftersom våldsbejakande islamism är ett hot mot alla, vare sig man är muslim, kristen, jude, skolflicka eller småbarnsförälder. Den är ett särskilt dödligt hot mot muslimer.

Från Säpo är man tydlig: den våldsbejakande islamismen är det största attentatshotet mot Sverige. Lastbilsattacken tycks vara ett islamistiskt terrorattentat. Om det nu inte handlar om en psykiskt obalanserad gärningsman med ett utvisningsbeslut som velat ge sitt vansinnesdåd legitimitet med en dos IS-sympati. ”Ideologisk fernissa” kallar Säpo fenomenet, ett vanligt mönster.

Därför blir en obehaglig fråga: ska personer som fått ett tungt utvisningsbeslut också sättas i förvar? Det strider mot vår känsla för humanitet, men tycks nödvändigt där man befarar ett riskbeteende. Vi ser paralleller till Ikea-morden i Västerås 2015. Statsminister Löfven säger nu att han vill snabba på utvisningar av dem som fått avslag.

En annan utnött fråga måste få sitt svar: hur ska återvändare från IS tas om hand? Nu går de radikaliserade runt på gatorna, Säpo vet vilka personerna är, men inte socialtjänsten i kommunerna som vill få tag i dem för avprogrammering. Anna Carlstedt, nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, sa i helgen att det är bråttom att dela Säpos information till kommunerna. De politiska omprövningarna ska inte ses som populism i en skakad tid, de är påbörjade och nödvändiga.

För en tid sedan kom rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige. Den varnade för parallella system i Sverige där en islamistiskt samhällsstruktur kan komma att konkurrera med det etablerade, sekulära samhället. Den fick kritik för att vara konspirationsteori och i botten fanns återigen rädslan för att demonisera personer med muslimsk tro. Det vill ingen.

Genom att sätta ljus på de fundamentalistiska och totalitära idéer som tillåts verka i föreningsliv och i blåögda, skattefinansierade integrationsprojekt, drar rapportförfattarna faktiskt lans för det mångkulturella samhället.

Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet.

Alla artiklar i
Lastbilsdådet i Stockholm