Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkpartist som inte gärna går utan sitt röda

Involverad i det mesta och inte rädd för att säga sin åsikt. Anita Lilja Stenholm må ha passerat pensionsåldern men låter inte det hindra henne från att arbeta som rektor och att vara Folkpartiets röst utåt.

Annons

Ängelsberg. Konst, musik, föreningsliv, nätverk, politik, rättvisefrågor och så ett lager läppstift på det. Anita Lilja Stenholm väljer att fylla sitt liv med både nytta och nöje.

– Jag gjorde mig av med tv:n, då hinner man massor, säger hon.

På gården till det stora röda huset står en skottkärra fylld med kilotunga stenar, en säck med planteringsjord, verktyg, blomsterarrangemang och krusiduller.

Intrycket är att här bor någon med mycket fritid, förmodligen en pensionär med stort trädgårdsintresse.

Nog har Anita Lilja Stenholm passerat pensionsålder med sina 66 år, men några fler rätt än så gav inte det första intrycket som undertecknad la märke till.

Hon föddes i Västerås och flyttade tillsammans med sin familj till Fagersta som nioåring.

Efter den obligatoriska skolgången begav sig Anita till Karlskrona för att studera till förskolelärare. En yrkesbana som fascinerat henne sedan länge och gör än i dag.

– Jag vill vara med och föra samhället framåt på alla sätt jag kan. Och ny utmaningar är det som driver människa, säger Anita.

Hennes mamma och styvfar hade i samband med Anitas studier flyttat till Skåne. Ofta pendlade Anita fram och tillbaka mellan Karlskrona och Malmö. Men förbindelserna var ”usla” och det tog henne lika lång tid att åka till Malmö som det tog att pendla till Västerås.

I Västerås arbetade Anita som förskollärare och träffade där en man som kom att bli hennes förste make.

Tillsammans fick de två barn och flyttlasset gick till Trollhättan då maken fick arbete på Saab Scania.

Under en tid var Anita arbetslös men hon hamnade slutligen en sommar inom mentalvården på Källhagens norra kliniker i Trollhättan.

– Det var mycket intressant men så efter ett tag fick jag en tjänst på en förskola och efter tre år där frågade jag min chef om inte jag kunde få gå i vikariepoolen i stället. Jag ville befästa min yrkesroll eftersom det var 20 olika utvecklingsteorier som pågick under 70-talet. Jag ville plocka det bästa ur alla.

Men skolchefen hade en annan plan för Anita, en plan som kom att bli en sju avdelningar stor förskola med finsk inriktning och med Anita som en av stommarna i projektet.

1977 valde Anita och maken att gå skilda vägar.

Under ett par år var hon ensamstående med två barn till den dagen då en arbetslös ingenjör dök upp i hennes liv.

Med en ny karl vid sin sida drogs Anita återigen till Västerås då hennes nye kärlek fick arbete på ABB.

1982 fick de sitt gemensamma barn och Anita var nu mamma till tre, två döttrar och en pojke.

Tillbaka på hemmaplanen Västerås arbetade Anita med diverse olika tjänster inom skolvärlden och spädde ut det med att vara både fackligt och politiskt engagerad.

1996 till 1998 gick hon en rektorsutbildning för att sedan arbeta som både förskolechef och biträdande rektor på diverse olika skolor runt Västerås.

– De senaste åren har jag arbetat som ledningsstöd när det har brakat ihop på vissa ställen. Sedan en tid tillbaka är jag tillförordnad rektor på Sankt Gerdtruds skola. Jag tycker än i dag att jag valt världens bästa jobb. Jag älskar det här, säger hon.

Det bästa med yrket anser Anita är att få vara med och hjälpa barn till deras drömmar och mål.

Fackligt engagerad har Anita varit sedan tiden på högskolan och den politiska delen tog form i samband med Westerbergvalet 1985 (Bengt Westerberg var partiledare för Folkpartiet mellan 1983-1995).

– Jag har alltid röstat på Folkpartiet då mina föräldrar var folkpartister. Men när jag och en kollega skulle på möte i statshuset i Västerås mötte vi i trappen Birgitta Nilsson, som då var kommunalråd för Folkpartiet.

Anita och hennes kollega passade på att gratulera Birgitta och partiet för deras framgångar i valet.

– Och hon svarade snabbt att ”är ni medlemmar då”.

Det var inte Anita, men bestämde sig där och då för att gå med. Resan efter det har tagit henne från nämndeman i tingsrätten, medlem i styrelsen och nu ordförande för Folkpartiet Liberalerna i Fagersta.

Hon ville hålla sig borta från att komma i jävsfrågor inom det kommunala och riktade därför in sig på landstinget i stället.

Under en period var hon första vice ordförande i Landstingsfullmäktige och har nu uppdrag inom Patientnämnden.

När Anita fick ett mejl från Catharina Ronsten, grundare och kreativt ansvarig för inspirationsföretaget 2 act, som skrev att hon ville göra en bok om politikers betydelsefulla möten och vad som drev dem till att arbeta med politik.

Tillsammans med 79 andra politiker inom alla dess färger valdes Anitas text in i boken.

”Känslan är att jag nu är en möjliggörare för ett bättre samhälle, och att varje dag är en vindpust som kan få draken att lyfta”, är ett citat taget ur Anitas berättelse.

1996 öppnade sig en ny dörr för Anita och när en dörr öppnas är hon inte sen att gå in.

Hon drivs av att föra all form av utveckling framåt, just rättvisefrågor är en stor del av hennes liv samt att arbeta för ett jämlikt samhälle.

– Utan utveckling står allt stilla.

Men glömmer du inte bort dig själv i allt hjälpande? – Å nej, jag kan ha dagar då jag bara sitter på trappen och tomglor eller lyssnar på bra musik och tar mig ett glas vin. Men dygnet består av 24 timmar och man hinner mycket på den tiden, skrattar hon.

Någon tv har Anita inte. Den gjorde hon sig av med för många år sedan.

– Och jag saknar den inte. När jag tänker tillbaka så minns jag nästan bara elände på tv, förutom filmen Stekta gröna tomater och någon intressant dokumentär. Jag vill inte ha elände i mitt liv.

När hon däremot får höra att något visst program ska visas som hon vill se hyr hon in sig hos en väninna och tar med sig en räkmacka.

1999 skiljde sig Anita igen och har sedan dess levt singellivet eller enastående som hon kallar det.

– Det är klart att man i bland saknar närheten. Men ”vård av frisk man i hemmet är inget för mig”, fnissar Anita.

I slutet av deras äktenskap var det tufft och kort efter separationen, endast ett par dagar emellan, förlorade Anita sin mamma som var svårt cancersjuk.

– Det var en hemsk tid. Men på något vänster så klarar man allting. Det allra värsta i mitt liv har hänt, vad jag anser, och att kunna hjälpa andra genom att själv ha varit med om elände gör det nog lättare att förstå.

För ett par år sedan gick flyttlasset från Västerås till Ängelsberg.

Där samlar hon kraft i sin trädgård och har fyllt sina väggar med vacker konst. För tillfället är det extra rörigt i hemmet, mer än vanligt menar Anita.

Hon har nämligen grejer från två olika dödsbon intryckt i sin hall och vardagsrum.

– Men det har ytterligare en förklaring säger hon och pekar på en grytlapp med orden ”Ingen kreativ kvinna kan ha ett perfekt hem”, och skrattar därefter brett så det röda läppstiftet sätter sig på hennes framtänder.

Mer läsning

Annons